Trenches

Who are these people?
Where do they come from?
Are they some extra-terrestrial breed of super fool?
What was is not
For fuck's sake let it go!
The past is dead
This is now,
And it's all gone like that.

Dagen före Jul

Päronkonjak, kaffe och en tallrik med godis. Ett gäng artiklar om Bibliotek- och Informationsvetenskap och ett nedkladdat anteckningsblock. In Flames. Ny penna. Någon animerad film från Pixar i rummet bredvid. Det är varmt. Tröjan kliar och sticks. Bingolotto uppesittarkväll och vresiga föräldrar. Julafton i morgon. Gästerna kommer lagom till Kalle Anka. Majoriteten av dagen kommer gå åt till att plugga. Inget ledigt, ingen ro. Bära stolar. Slå in de sista av paketen. Det Mörka Tornet, Stephen King. Återfunna Drakar och Demonerböcker i påse på golvet. Två fruktansvärt jobbiga flugor i fönstret. En värld att skriva. En värld att beskriva.

Att växa upp

Det är natt. Klockan är 02:00 och jag ligger i sängen hemma på Ön (aka Orust). Om bara några dagar är det julafton, förmodligen kommer några släktingar på besök. Vet ni vad det innebär? Släktingar betyder tonvis av kommentarer som "Du ser så mycket bättre ut i kort hår" och "Jag visste väl att du skulle komma över den perioden" och "Visst är det skönt att ha blivit vuxen?".

Jag är så trött på folk (släktingar, vänner, whatever) som hela tiden måste påpeka hur fasligt det var när jag hade långt hår, och hur mycket bättre det är nu när jag klippt mig och blivit vuxen. Klippa mig, det är första steget. Vad kommer härnäst? Sluta lyssna på hårdrock? Kanske dags att stoppa in Sven Ingvars i stereon, right? Efter det? Sluta med spel. Kanske spela lite TP med grabbarna på fester, en omgång monopol eller något annat urkul partyspel som "Så det kan låta" eller "Rappakalja". La-ame!

Bli vuxen... Klippa sig, klä sig ordentligt, byta musikstil, bli moderat, lägga av med allt vad fritidsintressen heter och spendera min fritid framför TV:n.

Verkar jag bitter? Kanske det. Eller så kanske jag bara håller på att bli vuxen. Vad vet jag?

Så snälla, vad ni än gör; kommentera gärna mitt frisyrbyte, men inse att jag gjorde det för att jag kanske helt enkelt var trött på det långa håret jag haft i sex år. Eller att jag ville testa på något nytt (och det är väl ungdomligt och fräscht?). Men dra inga slutsatser om att jag gjorde det för att jag "växte upp", för jag blir bara riktigt djävla förbannad.

För övrigt är Airmouse-appen helhäftig. Jag menar, jag kan styra datorn med min iPhone. How cool is that?

Sju, Fem, Tre.

Sju

Fem

Tre

Femton berättelser. Femton plus en. Sexton berättelser. Sexton berättelser som ska forma en. Jag tror det kan bli bra.

Hotellbibliotek

Jag satt och pluggade. Läste om den svenska biblioteksgeografin (woho). Då kom jag att tänka på en sak. Jag kom att tänka på hotell. Och jag blev lite nyfiken på om det finns hotellbibliotek eller ej. När jag skriver det här har jag inte kollat upp det än, men ska snart göra det. Jag fick ett sådant där roligt infall igen, liknande det jag fick om tågbibliotek. Ett typiskt "Där vill jag jobba!"-infall. För tänk vad häftigt ändå - ett hotellbibliotek. What a thing! Jag vet att jag skulle uppskatta det i allafall, om jag bodde på hotell.

Nu ska jag kolla upp det!

Fem minuter senare: Hittar ingenting. I alla fall inte på en quick&dirty-sökning på google. Nåja, det blir väl att starta ett om några år då?

Skrivarproblem

Jag hatar min skrivare. Jag hatar min Brother DCP-115C. Den är en helvetesmaskin som bara är snäppet bättre än den Dell jag hade innan. Jag ska förklara:

Min förra skrivare fungerade inte alls. En äkta Dell, vill säga. Jag bytte skrivare, till en Brother. Den kopplades in och jag skrev ut lite. Det fungerade. Eller jag fick en utskrift. Den var lite darrig och det tog ungefär fyra minuter att skriva ut varje sida. Men jag fick utskriften i alla fall. En avsevärd förbättring. Men nu har ytterligare ett problem uppstått. Det är så att färg Cyan (#00FFFF) tagit slut. Detta till synes utan anledning. Det hela har lett till följande situation.

Kristoffer vill skriva ut ett papper. Det enda som finns på pappret är text. Svart, helt vanlig text. Han trycker på "Skriv ut" och är nöjd med sig själv för att han lyckats komma längre än många andra gör i en liknande situation. Tillbakalutad i stolen med händerna knäppta över magen tittar han nu på skrivaren. Han väntar. Slickar sig om munnen och rullar tummarna lite. Ett pip från skrivaren får honom att rycka till. Han tittar på skrivarens display. Där står det "Cyan slut. Byt färgpatron". Han rynkar pannan.

"Cyan?" tänker han. "Jag skulle inte skriva ut något blått."

Han går in på inställningarna på word och ändrar till gråskala. Sedan trycker han "skriv ut" igen. Åter igen piper skrivaren argt på honom. Han försöker ta ut patronen och sedan skriva ut. Det fungerar inte heller. Kristoffer börjar ilskna till. Han vill ju ha sitt papper med text. Han slår på skrivaren, som förbannad piper åt honom. Kristoffer ryggar skrämt tillbaka. "Djävla sak", mumlar han tyst för sig själv och förbereder sig för att tillbringa resten av dagen på dåligt humör.

Låt oss nu applicera detta på ett liknande scenario, fast i en helt annan situation:

Henrik är på restaurang. Han är hungrig och ser fram mot att äta. Han har bara ätit frukost i dag. Det var en bra frukost, bestående av rostad macka, ägg, bacon och ett stort glas juice. Appelsinjuice. Jajamän. Bra grejer. Han slår sig ner vid bordet och plockar upp menyn. Kyckling verkar gott, tycker Henrik. Han gillar kyckling. Han kallar till sig servitören och beställer kyckling med ris och currysås samt ett stort glas lättöl till det. Henrik har alltid varit en stor ölfantast. Så öl blir fint. Han lutar sig tillbaka i stolen, knäpper händerna över magen och slickar sig om munnen. "Vad gott det ska bli med mat", tänker han och ler för sig själv. servitören kommer tillbaka tomhänt och ser lite besvärad ut. Henrik rynkar pannan och tittar på honom.

"Tyvärr är soppan slut", piper servitören.

Henrik höjer på ögonbrynen.

"Jaha", säger han. "Jag beställde inte soppa. Jag beställde kyckling."

"Soppan är slut", säger servitören igen. Han verkar mycket bestämd. Henrik tittar tyst på honom en stund.

"Jag förstår inte vad det har med min beställning att göra", säger han sedan.

Servitören skakar tyst på huvudet och går därifrån medan han mumlar för sig själv: "ingen soppa. Soppan är slut".

Henrik sitter förbryllad kvar. Sedan reser han sig upp, tar på sig jackan och går besviken därifrån.

Situation

Ett levande ljus, en kopp varm O'boy, Velvet Revolver och Massive Pwnage. Sedan kikar Mia in. Jag är nöjd.

Det finns en värld utanför persiennerna

Ett tomt fat. En kaffekopp med botten fylld av kallt kaffe. Fem döende ljus. The Black Parade Is Dead spelas i bakgrunden och Richard E. Rubins Foundations of library and information science ligger uppslagen på bordet. Persiennerna är för första gången på länge uppdragna. Utanför fönstret breder ett tjockt lager av blågrå moln ut sig över himlen och under det ett landskap av röda och bruna hustak som blandas med nakna trädtoppar. Gatorna är tomma på folk, vinden är lugn och inte en droppe regn faller från skyn.

Jag har börjat plugga på riktigt nu. Men på ett helt annat plan än innan. Jag har börjat fatta intresse för det hela. Jag tycker det är kul att läsa, och jag gör det av egen vilja istället för tvånget att jag måste plugga inför en tenta.

And I like it.

Den äckliga människan

Vad har människan för rätt till att bestämma huruvida vi ska tillåta en djurart att finnas kvar eller ej. Det pratas om att vargarna i Sverige bör utrotas för att de attackerar får, hundar och dylikt. No Shit? Vad förvånad man blir att vargarna dödar det de behöver äta. Jag som var helt säker på att man kunde hålla sig mätt som rovdjur utan att behöva döda. Men ack, så fel jag var.

Som "härskare" över jorden anser jag att människorna har ett enda riktigt viktigt uppdrag, och det är att göra allt för att skydda och bevara de djurarter som är hotade. Det ska inte ens behöva pågå en diskussion huruvida det är värt att skydda en art. En diskussion om huruvida vi tjänar någonting på att den överlever. För i HELVETE! Kom igen. Mänskligheten får mig att vilja spy. Vi får mig att må illa med våra äckliga översittarfasoner. "Du får vara med och leka, du får det inte. Du är bra nog för att spela i mitt lag, du är det inte."

Om jorden är en idrottssal i lågstadiet är människorna den coola killen som väljer lag först. Vi är den killen vi alltid velat banka skiten ur. Vi är den killen som alla velat vara, men bara för makten. För alla vet att den killen bara är omtyckt av de han väljer. Fast vad spelar det för roll? De som inte gör någon nytta behöver ju inte vara med och leka, eller hur?

i

"Aj då, batterierna till iPhonen är nästan slut, då kan jag ju inte lyssna på musik på vägen ner till skolan. Vad göra, vad göra? Nåja, får klara mig utan musik då."

...

När Kristoffer i höstkylan traskar mot skolan ligger iPoden fortfarande kvar i rummet, bortglömd, ersatt och ensam.

Jag ska bättra mig.

Att komma igång igen

Okej, så nu har jag läst kapitel 1 i boken jag skriver. Jag är fortfarande inte nöjd med hela grejen, men jag ska försöka ta nya tag nu. Bara fyra kapitel kvar att läsa innan jag ska skriva vidare. Men ja, det finns en hel del kvar att jobba på.

I dag fick jag Mörkrädd av Andreas Roman på posten. Har läst en del och är nöjd. Det verkar vara en bra bok. Lite för många "så" för min smak bara... För varje "så" försvinner flytet i läsandet. Skärpning Andy! Men utöver det - Bara prima.

Nu var det någonting mer jag tänkte skriva här, men det försvann visst. Nåja. Hej hopp.

Åkesson

Kan det vara så att Jimmie Åkesson är en av Sveriges mest komiska män? Jag menar, att dra ett skämt är kul, men att vara ett är så otroligt mycket mer.

Dem

Varje gång jag ser ett "dem" där det ska vara "de" dör en del av mig.

I den här takten kommer det inte finns många levande delar kvar snart. Det är illa. Usch.

Istället för vad jag borde göra

Nu ska jag, istället för att plugga, titta på Låt den rätte komma in. Jag ska äta upp det sista av Antonias godis (i alla fall det jag gillar, resten lämnar jag åt gamarna).

Nu har värmen i rummet kommit igång. Elementen eldar på både här och i duschrummet i källaren. And I like it! Om jag kunde ta tag i att diska, köpa fler tallrikar, dammsuga, städa, plugga och vända rätt på dygnet vore allt helt underbart. Den turen har jag ju inte, dock. Men jag är nöjd ändå. Det har blivit dåligt med uppdateringar på bloggen det senaste, och jag är rädd att det kommer fortsätta vara så ett tag framåt. Jag har nämligen inget vettigt (eller mindre vettigt heller, för den delen) att skriva om. Men frukta inte! Fortsätt komma hit med jämna mellanrum, jag kan ju ändra mig och få en sådan där trevlig aktiv bloggperiod igen. Right?

Arg

Vissa dagar, nej, vissa stunder känner jag att jag bara vill slå sönder saker. Förstöra, bränna upp och skrika. Oftast beror det på småsaker. Som nu, till exempel. Jag är arg. Jag är svinförbannad. Jag svettas, jag skakar, min blick flackar och det är ett under att jag klarar av att skriva här alls.

Det beror, som sagt, på småsaker.

Jag har varit och handlat, tar bussen hem. Det regnar, det är mörkt och det blåser. Jag har dator i väskan, inlindad i en plastpåse. Eftersom bussystemet i Borås inte har någon grund i någon logik jag känner till står jag självklart på fel hållplats. Jag lyckas genomskåda det och flytta mig de hundra meter som krävs för att komma till hållplatsen på andra sidan vägen. När bussen kommer kliver jag på och den går, tack och lov (och en smula förvånande) dit jag ville. Jag går av, fäller upp paraplyet och inser att blåsten som vanligt är riktigt djävlig mot mig. Den blåser nämligen från alla håll samtidigt. Det spelar inte den minsta djävla roll åt vilket håll jag håller paraplyet, för när jag parerar vinden på ett ställe blåser en vind från andra hållet och river nästan sönder leksaken jag använder som skydd. Om och om och om igen. På två hundra meter blåser det bort ungefär sex gånger. Ilskan börjar byggas upp. Jag sväljer lite oftare, andas lite tyngre.

Jag kommer in i huset går upp för trappan, låser upp dörren till rummet och rynkar på näsan. Fan... I förrgår var soptunnan full, jag har en otömd soppåse i rummet. Och den luktar. Ilskan stiger ytterligare lite när jag tvingas springa ner och slänga den. Ut i regnet och blåsten igen.

Tillbaka på rummet. Sliter av mig jackan, jag är svettig, trött och irriterad. Tar upp datorn från väskan, får en stöt. Sätter den på skrivbordet och slår i tån i stolen. Skrivaren står i vägen och skrivbordet är fullt av papper. Sliter ur alla kablar ur Dellskrivaren, slänger in skiten i garderoben och lägger allt skräp i soffa och säng. Nu är jag i form för att slå sönder allt som råkar ligga i vägen. Händerna darrar och blicken går inte att fästa. Och INGENTING HAR EGENTLIGEN HÄNT!

Förbannat!

Planering och skrivglädje

Dödar planerande skrivglädjen?

Jag har sagt tidigare att det finns två anledningar till att jag skriver. För att berätta en historia för er, och för att berätta en historia för mig. Flera gånger tidigare har jag försökt strukturera upp mina historier. jag har gjort tankekartor, skrivit post-itlappar, fyllt nästan en full anteckningsbok med små scener jag vill ha med. Jag har skrivit karaktärsbakgrunder, gett dem favorituttryck och små tix, jag har letat efter bilder som liknar karaktärerna och sökt i filmer och böcker efter personer jag kan få inspiration från. Jag har tagit fram arketyper och skrivit småberättelser om personerna för att få en överblick över dem och jag har haft samtal med dem i tanken. Jag har gjort upp långa scheman för händelseförlopp och dialoger och gjort anteckningar på både kvitton, i skolböcker och på mobilen.

Det hjälper inte.

Tvärtom.

Ju mer tid jag lägger på förberedelser, desto svårare blir det att skriva. Det hjälper inte att jag i detalj beskriver Johns lägenhet, om jag ändå inte känner att jag får ut något av att beskriva den för er. Att planera är som att spoila för mig själv. Jag vill inte veta vart jag ska. Jag vill att berättelsen ska ta mig på en resa, att jag ska få samma upplevelse att skriva den som ni får av att läsa den.

Men jag har förstått att det inte kommer fungera i långa loppet. Det kanske fungerar när jag skriver kortare noveller. Eller till och med lite längre noveller. Men det kommer inte fungera när jag vill skriva böcker. Det fungerar inte med boken jag skriver nu. Jag virrar bara bort mig i mina egna ord. Och det trivs jag inte med.

Nu ska jag fortsätta med tankekartan inför nästa novell. Jag har skrivit tre rubriker, och det börjar redan dö för mig. Men jag ska kämpa. Det här ska gå.

Bannemig.

Morgonkvisten

Klockan är kvart över sju och inte ett liv rör sig i huset. Det är tisdag. Två dåligt rostade smörgåsar med ost och marmelad och ett kallt glas juice får vara frukost. För en timma sedan ringde väckarklockan, om tio minuter måste jag rusa iväg till skolan.

Det känns som om jag går på gymnasiet igen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

En bra dag

I dag är en bra dag. Inte bara har jag upptäckt att jag har tio (!) följare till bloggen, jag har också blivit beviljad studiemedel. Detta betyder att jag inte behöver vara livrädd på att använda lite pengar (Eller i alla fall använda pengar på annat än öl...). En inköpslista ska göras. Den ska innehålla roliga saker som plastlådor för bestick, lite nya kläder, någon lösning för mobilen så jag slipper kontantkort och så.

För övrigt ska jag också till Go:teborg och klippa mig i dag. Det ska bli trevligt, som det ser ut nu har jag hår i öronen, och när håret växer in i öronen, då vet jag att det är dags att klippa sig.

Och i kväll ska det ölas med Emma också, det ni!

Fylledröm

I går dracks det lite. Inte särskilt mycket, egentligen. Fyra, fem öl kanske. Vilket inte är så farligt, brukar jag tycka. Men jag blev ändå rätt berusad, och det var riktigt skönt att komma hem till sängen. Det snurrade och höll på när jag lagt mig.

Jag drömde. Jag drömde skitmycket! Och samtliga drömmar var helt bisarra. Till exempel försökte några övertala mig om att Coffee & TV av Blur bara var en dålig cover. Av den anledningen hatar jag att sova när jag är full, det blir så dålig sömn.

En liten berättelse.

"Men... Varför gör du slut?" Hennes röst var tjock och grötig. Gråten var inte långt borta.

Han tittade på henne och höjde ena ögonbrynet.

"Det har skett en allt för stor dikotomisering av våra paradigmer."

Jag har ingen aning om orden går att använda så... Men det låter kul, eller hur?

Fyra dagar i stan

Nu var jag hemma i Borås igen. Det blev en till hälften självvald fyradagarsvistelse i Göteborg. Det var mycket trevligt. På Sticky Fingers spelade The Better Way, jag och Antonia var där. Vi drack, vi tittade på TBW och vi drack lite till. TBW gjorde ett mycket bra framträdande och Antonia blev full och glad. Dagen efter spenderades med anime- och youtube-tittande för att sedan på kvällen dra ut till Hisingen för Descentspel med Macke, Tiina och Räkan.

Lördag, då blev det kräftor, alkohol och... ja... Kräftor och alkohol helt enkelt. Och paj då, såklart. Det var en god paj. Jag är nöjd.

I dag skulle det göras Vampirekaraktärer och det gjordes det. Jag stack till stan under dagen och hängde med Maria från klassen. Det var mycket trevligt och även om kanelbullen på fiket var torr var deras kaffe utmärkt. Det vandrades runt lite och pratades och allt skrivs i passiva ord. Sedan utvecklades Yamamoto Toru på pappret och jag begav mig äntligen hemåt till Borås igen. Men lite dräggig är inget fel att va' ♫

Vad bortskämd man blir när man slipper resa. Nu har jag inte åkt några längre sträckor med buss på ett tag (jag har faktiskt inte åkt buss alls den senaste tiden), och en timmas bussfärd känns som en halv evighet helt plötsligt. Annat var det förr, då bara en timma var rena lyxen. Nåja, vi är så föränderliga varelser, vi människor.

Jag har hockeyfrilla. Är det en bra sak? I doubt it... Men så går det när man fikar under klipptiden, även om man inte vet om att det är tid för klippning.

Jag vet inte hur jag ska avsluta dagens inlägg. Så jag slutar bara.

Bye.

SAOL

En bok kurslitteratur köpt (Tomas Lidman, finally!) och ytterligare en bokad från studentbokhandeln. Från Adlibris beställde jag också Svenska Akademiens Ordlistas, så nu ska här bli pretentiöst!

Och bara för det kommer jag inte ihåg ett enda av de där onödigt svåra orden vi kämpade med under dagens plugg...

Livet i Borås: Nu börjar det

Ja, nu börjar det på riktigt. Nu är lekveckorna slut och det är dags att börja ta tag i saker. Kollade upp lite kurslitteratur i dag som behövs till seminariet vi ska ha den 17e och jag fann att den ena boken hade gått ut hos förlagen. Inte bra. Den andra boken däremot fanns som pdf på google, vilket gjorde mig mycket lycklig.

Dagens spenderas alltså med att läsa om Källkritik för Internet. Visst låter det spännande? Fem sidor lästa, hundrafyrtiosju kvar.

Koffein, någon?

XKCD

XKCD

All in your mind i nyversion

För första gången sedan jag flyttade plockade jag upp elgitarren. Jag har saknat den. Precis som vanligt efter långa uppehåll låter det nästan gudomligt vad man än spelar. Inte för att jag spelar något extra bra eller så, utan bara för att ljudet är så fantastiskt. Och varför är det så? För att jag har saknat det såklart.

Longing drives bad memories away.

Inte nog med att jag spelat igen, jag har också skrivit klart en ny låt, nämligen All in your mind. Dock skrotade jag hela den förra texten och skrev en helt ny som blev mycket bättre. Nu ska jag bara hitta ett namn till den också. Att hitta namn till mina låtar är en stor svaghet för mig, jag saknar nämligen den förmågan...

Smakprov från texten:

Erase it all

Simplicity

There's a reason why everything stays inside

Complexity

Telefon

Jag har upptäckt att jag blir bisarrt glad av att få telefonsamtal. Att någon ringer är otroligt sällsynt, och vid samtal är det oftast för något specifikt syfte. Och visst, jag är inte bättre: ringer jag någon ringer jag för att jag vill något.

Men tänk om någon kunde ringa bara för att prata? Då kanske jag också skulle lära mig.

Maybe, in time

You'll want to be mine

Disktankar

Jag tror det finns två sätt att, som student, ta hand om disken. Man kan antingen vara duktig och effektiv och diska allt efter hand. Du äter mat, du diskar det du använt. As simple as that.

Sedan finns det ett andra sätt, ett som jag nyttjar. Det går ut på att använda så lite grejer under så lång tid som möjligt. Diskhögen byggs långsamt större och större tills smörknivar, glas, tallrikar och bestick är helt slut. Då är det dags att börja beklaga sig för folk. Ju fler, desto bättre. När man till slut tar hand om disken går det långsamt och insikten om att suckar har tagit andningens plats infinner sig. Du knäcker du ryggen och tittar argt på den rena disken, sedan säger du: "Nästa gång ska jag fan diska allt efter hand."

Sedan börjar det om.

Hur gör ni?

Livet i Borås: Cliffhanger

Stora sanningar har avslöjats och luften i staden Borås tycks vibrera av spänning. Regnet faller lite mindre påfrestande och blåsten verkar tagit sitt förnuft till fånga och lugnat ned sig lite.

Har vinden kommit ur tonåren?

Vad är det för sanningar som fått självaste staden att hålla andan?

Och kommer den stora högen med disk någonsin bli diskad?

Missa inte nästa av avsnitt av Livet i Borås, och kanske få svar på åtminstone diskfrågan. Men bara det är värt något, eller hur?

Att komma igång igen

Allt jag vill bli är en Ordens Mästare.

Eller satsar jag för högt nu?

Skämt åsido (eller?), nu ska jag komma igång med skrivandet igen. Har haft tillräckligt lång paus (för lång), och det är inte okej. På tisdag eller onsdag ska jag skriva åtminstone två timmar. Vilken tid jag sitter kommer jag skriva här dagen innan, och om ni ser mig vara online under den tiden på MSN eller dylikt så får (ska) ni skälla på mig (eller helt enkelt blocka mig under den tiden). Nu ska här bli disciplin!

Notes to self:

-Diska ur stekpannan direkt efter middag. Gårdagens margarin är ett helvete att få bort.

-Ställ inte av misstag in margarinet i frysen efter användning...

EDIT:

-Lägg först i potatisen, koka sedan upp vattnet nästa gång.

Livet i Borås: En glimt av vardag

Med kepsen neddragen över det otvättade håret och händerna djupt i fickorna går jag ner mot centrum. Ett tunt, knappt märkbart regn faller tyst från himlen, likt kristaller. Solen lyser starkt och tillsammans är de som två skilda, men gemensamma världar. Luften är tjock och kvav och inte ens vinden får bort lukten av åska. En del går med paraplyn uppfällda men de flesta verkar ignorera regnet och sköta sina ärenden med bara lite snabbare steg än vanligt. Vägarna är ovanligt fulla för att vara lördag och från så gott som varje utfart kilar ytterligare en bil ut i staden.

Utan att se några bekanta ansikten fortsätter jag med mitt ärende. Jag köper potatis, fiskpinnar samt lingon, dagens middag och börjar sedan dra mig hemåt igen. Blåsten tilltar i styrka och de mörka molnen skingras. Vid tiden jag når dörren till huset har det helt upphört att regna, och endast den kvava lukten ligger kvar som ett täcke över staden. Längst Nordängsgatan skymtas inga tecken på liv.

Livet i Borås: Stressen

Jag är skitstressad. Jag har inte rakat mig sedan måndags, äter makaroner och köttbullar varje dag, om jag inte äter ute, jag stressar hem efter skolan och jag prioriterar bort saker som att ställa i ordning allt efter jag plockat upp det ur flyttlådorna.

I dag ska jag till Göteborg, jag ska träffa Macke och Tiina (och Lunkan?), och sedan ska jag sova på deras soffa. Ty i morgon är tentan. I morgon kan jag äntligen, efter klockan 13, släppa stressen lite och börja ta hand som saker. Men usch, jag har ångest.

I går var det party. Först simmade folk i Viskan och hängde ett ölhalsband om en staty, och sedan drack vi. Jag kände mig mycket schlet'n när jag vaknade i morse, riktigt dräggig faktiskt, men det har börjat gå över nu. Nu ska jag koka makaroner och steka köttbullar, och sedan dags att börja med plugget igen. Men usch, jag har ångest.

Livet i Borås

Med för små gummihandskar, världens minsta diskbänk, ingen diskho och med vatten värmt i vattenkokaren är diskningen ett helt eget kapitel i Livet i Borås (härefter kallat LiB). Gummihandskarna stoppar effektivt blodflödet i händerna, medan det kokade vattnet samtidigt bränner hysteriskt. Den lilla diskbänken begränsar möjligheten att röra sig och slasken som ersätter diskhon är placerad så det krävs stora akrobatiska övningar för att skölja av disken.

I övrigt är LiB bra. Jag gillar klassen och jag gillar staden. Trots att det är omöjligt att hitta någonting som är öppet efter klockan tolv på en måndagskväll då man, efter krogen, är hungrig. Jag har än så länge klarat mig utan regn, men molnen börjar hopa sig utanför fönstret, och jag tror det snart blir blött. Men jag klagar inte, regn är bättre än blåst.

I dag inhandlades ett sexpack öl samt knäckebröd och mjölk. Tal (uttalas "tall) sov på soffan i natt då han missade sista bussen hem till Göteborg och om tio minuter ska delar av klassen iväg och spela brännboll. Själv ska jag plugga inför fredag.

Nu är jag hungrig. Jag ska äta en banan i väntan på att vattnet ska kallna lite. Jag gillar att ha hud på mina händer, och känner inte att det är värt att bränna bort den redan nu i så unga år.

För fler uppdateringar om Livet i Borås, besök min blogg lite då och då, så håller jag dig uppdaterad.

Cykel

Jag har inte rört en cykel på... Jag vet inte hur länge. Men i går, helt utan förvarning, tog jag cykeln och cyklade. Det var vingligt, det måste erkännas, och det var kallt om öronen. Efter en stund kom jag på att jag inte kan några trafikregler för cyklar över huvudtaget. Inte det minsta. Leda cykeln över övergångsställen, så mycket kan jag, men that's it. Jag får nog plugga på lite, känner jag. Att vara en trafikfara är inte direkt ett av mina mål, om vi säger så.

Lite jobbigt också att Borås nästan enbart består av backar. Men man lär ju få starka ben efter ett tag. Alltid något.

Go:teborg

Nu händer det saker i Sverige. På riktigt. Stora grejer. I Göteborg till exempel. Där har de tagit tag i saker och designat sig en ny logga. Även om designat är ett starkt ord. De har snurrat en bokstav lite. Och kanske valt en font. Eller så kanske de tog fonten som var förvald i ordbehandlaren? Vad vet jag.

"Den nya grafiska profilen kommer att genomsyra all kommunikation för bolaget och all marknadsföring för besöksstaden och destinationen Göteborg. Det blir ett tilltal som känns igen och som stärker bilden av vår stad, säger Leif Nilsson VD på Göteborg &Co.", skriver Göteborg&Co på deras nyhetssida.

Jag har mina tvivel om det hela. Inte nog med att Go:teborg är helt fantastiskt fult, det är nog inte många som faktiskt kommer veta hur det uttalas. Om de inte känner till Göteborg sedan innan, vill säga.

Jag har svårt att det hela seriöst. Men jag vet inte. Det kanske bara är jag?

Flogging Molly

Jag har börjat lyssna på Flogging Molly igen. Det är grejer, det.

I morgon flyttar jag. Det också grejer, det.

Beslut

I dag fick jag meddelande från CSN. De meddelade att mina studieresultat inte räcker till och att beslutet om studiestöd dröjer.

Helt plötsligt försvann all pepp inför flytten. Mitt rum i Borås kommer kännas som ett fängelse, platsen där jag är fast tills jag får reda på om jag tvingas flytta hem igen, eller om jag kan stanna. Introveckorna kommer ske under ett moln av oro.

Fredagen den 28e har jag omtentan, tre eller fyra veckor senare får jag reda på om jag får studielån eller ej. Den tiden kommer vara kul att studera under.

Nej. Nu ska jag äta en banan, svära lite till över vilka rövhål CSN är, och alltid kommer vara, och sedan ska jag fortsätta packa inför lördag. Bara att nu sker det i bedrövelsens tecken.

The Scorpion King

En muskelknutte och hans två kompanjoner med inte lika mycket muskler blir inhyrda för att de ska döda en elak snubbe som dödar allt folk i Egypten för att han inte gillar dem. De två kompanjonerna blir dödade och Muskelknutte får ännu mer anledning att döda Ondingen (Som har någon slags mohawkfläta). Han kidnappar Ondingens Sierska och drar med henne och sin nyfunne Följeslagare ut i öknen. De springer runt ett tag, dödar lite folk och hittar Den Stora Negerns gömställe. Sierskan ser att Ondingen kommer döda Muskelknutten och flyr till synes utan anledning tillbaka till Ondingen, och tvingar därmed Den Stora Negern, Muskelknutten och Följeslagaren att återvända dit för att riskera livet. DNS, M och F spöar skiten ur alla vakter och dödar O (tror jag). Alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Så tror jag den slutar, jag gick när det var tio minuter kvar. Filmen var... Inte imponerande. Den var ytterst grabbig, det spelades hårdrock i striderna och alla var stora och starka. Större delen av speltiden var strid, och inte särskilt snygg sådan. Karaktärerna var platta som papper och handlingen tunn som utspätt vatten. Dialogen var inget vidare den heller, de försökte hålla den rapp men det mesta föll direkt.

Nej, ingen bra film. Alls.

Tsunami

Skrivbordet är nystädat. Av någon anledning kommer jag få städa det varje dag då jag sätter mig för att plugga. Varje gång lyckas jag på något nästan magiskt sätt stöka ner det igen. Jag vet inte hur det går till.

I dag har jag läst en hel del, jag har läst Kafka på Stranden, av Murakami Haruki. Jag ångrar lite att jag läser den på svenska. Tror jag uppskattar språket mer då jag läser det på engelska. I fortsättningen blir det bara engelska Murakamiböcker för mig. Men det är en bra bok, en mycket bra bok.

Nu ska jag studera Tsunamis, sedan ska jag nog läsa ytterligare en stund och spela gitarr. Och titta på How I Met Your Mother vid sju då. Men nu är det dags att börja. Uppdatering lite senare i kväll kommer nog.

Break: Jag har egentligen ingenting mot reklam. Så länge den är hyffsat bra, vill säga. Där misslyckas Spotify totalt. Ni vet redan vad jag tycker om Way out westreklamen (För inte som vet: skjut den djäveln som släpper in tjejen som gör den i en radiostudio igen!), men nu har jag hittat ytterligare en sjuk fan, nämligen "Hej svenne, tja svenne, tjo svenne..." för Crotch Party. Kan de inte skaffa lite reklamer som faktiskt går att stå ut med? Västtrafik, crotch party, Tomas DiLeva, Way out west... Alla får mig att vilja skjuta mig i foten! Och det verkar ju som de bara har tre reklamer åt gången, så de återkommer ju hela tiden.

Tack och lov hittade jag ett knep: Pausa reklamen, stäng av ljudet på datorn, starta reklamen igen. Då går den utan att man behöver lyssna på den. Sedan är det bara att sätta på ljudet igen. Kryphål ftw!

Nej, tillbaka till stora vågor.

Att plugga

Jag har upptäckt att så fort jag sätter mig ner för att plugga börjar jag städa. Förr har jag trott att det helt enkelt handlar om undanflykter (vilket jag fortfarande till viss del är övertygad att det är), men jag har insett att det till stor del handlar om att jag helt enkelt inte klarar av att plugga i en för stökig miljö. Jag måste ha ett någorlunda rent skrivbord utan massa skräp på, jag måste ha fungerande penna och radergummi (radergummi är ett ord jag enbart använder i skrift. Suddgummi ser så fasansfullt fult ut), ett skrivblock med tillräckligt utrymme och gärna en dator (För wikipedia, tyda.se och dylikt).

Jag har nu skrivit knappt en halv sida i anteckningsblocket, läst ett stycke i kurslitteraturen, och jag är redan trött på deras USA-vinklade synsätt. Det gör mig förbannad att plugga, och det är ju inte så bra. Eller hur?

Uppdatering: Nu är jag färdig med dagens studerande. Jordbävningar har gåtts igenom, det har antecknats två sidor med stödord och förklaring och en halv skål med fisksoppa har ätits. Den andra halvan är under förtäring i detta ögonblick.

Jag skulle också vilja tacka The Haunted, Gorillaz, Blur, Sick of it All, Green Day, Dir en Grey, A Tribe Called Quest, The Good, The Bad & The Queen, In Flames, Less Than Jake, The Ark samt Wheatus för underhållning i form av musik under studietiden. Tack.

I morgon ska det pluggas Tsunamis. Stay Tuned for updates!

Jag tog ett liv i dag

Jag tog ett liv i dag.

Ljudet klamrar sig fortfarande kvar i mina tankar, det fasansfulla ljudet. Det ringer i mina öron, ett tonlöst, både torrt och vått ljud. Både våldsamt och fridfullt. Känslan sitter fortfarande kvar under foten, likt ett tuggummi som vägrar lossna.

Det var på väg hem från en vän. Vi hade umgåtts under dagen. Hans syskon var där, och det bjöds på både middag, glass och kaffe. Kaffe i två omgångar. Någon gång försvann mina nycklar och min mobil. Ingen vet var de tog vägen. Först var de där, sedan var de borta.

Det är början av augusti, jag vet inte vad det är för årstid. Väderrapporten säger att det ska bli fint väder den kommande veckan. Tjugo grader varmt, säger de. I natt regnade det något förskräckligt. Jag blev väckt av åskan. Det var andra gången det åskade det dygnet. Två gånger åska, två gånger kaffe. Bara ett taget liv.

Hans far blir sakta bättre. Kan andas själv nu. Min far tvingades till akuten. Kan vara blodförgiftning. En ensam låga dansar på min vänstra sida, sprider en svag doft av vanilj. Från nedervåningen hörs Lotta från TVn. Hennes klädsel är för färggrann för mig. Jag står inte ut. Nattens åska fick mig att tänka på Jurassic Park. Blixtarna klöv himlen, lämnade gröna och blå avtryck bakom ögonen. Mullret överröstade till och med regnet. Regnet föll tungt, utan blåst. Det blåste inte. Himlen var grå, likt aska.

Det var inte meningen att ta ett liv. Jag kunde inte förhindra det. Ett lätt regn duggade, lämnade små droppar i mitt hår och blötte marken. Regnet fick snäckorna att komma fram. Vinbärssnäckorna. Jag klev över en gren. Den hade ramlat från ett träd. Redan innan min fot krossat skalen visste jag att det var för sent. Ljudet ringer fortfarande i öronen. Känslan under foten finns fortfarande kvar. Jag ville inte titta bakåt. Jag ville inte se.

Jag tittade bakåt. Och likt blixtarnas avtryck lämnade också detta en bild på min näthinna.

Jag tog ett liv i dag.

Mörka Tornet

Begäret blev för starkt. I dag köpte jag Vargarna i Calla, bok sex i Det Mörka Tornet. Jag planerar inte att läsa den riktigt än, men att bara ha den ger lite tröst.

Skrivkris

Fem kapitel.

Eller ska jag kanske säga Femte kapitlet.

Det är så långt jag kommit nu. Till mitten av femte kapitlet.

Tio ord från 16000.

Men det är nu det börjar. Det är nu krisen börjar.

När jag var färdig med fjärde kapitlet, och tomt satt och stirrade på skrivmarkören som ensamt stod och blinkade under "Kapitel 5 -", då insåg jag att det var någonting som var fel. En känsla gnagde i mig, en känsla som sade "Är den här berättelsen värd att berättas?"

Först fick jag lite panik. Jag tänkte efter snabbt och kom fram till att jag inte kunde minnas mycket av vad jag skrivit i tidigare kapitel. Vad fan handlade boken om, egentligen? Fick jag över huvud taget någonting vettigt sagt, eller babblade jag bara på i all evighet utan att ge något som helst intressant att läsa?

Ni som hänger på Kapitel1 (Ni kan väl räcka upp en hand. Ingen? Okej.), och ni som hänger på Final Fantasy Universe (Ingen där heller? Säkra? Kom igeeen... Nåja...) kan ha sett en tråd som hette Att inte få någonting sagt, som tog upp precis det här ämnet. Tyvärr fick jag inga bra svar i någon av trådarna, så jag lämnade tankeverksamheten till mig själv istället.

Jag tror att det jag upplever, den här krisen, är något alla konstnärer, författare och musiker förr eller senare måste gå igenom. "Duger verkligen det jag gör? Är det bra nog?". Det kan handla om en målning, en serie, en film, en skiva eller, som i det här fallet, en bok.

På K1 fick jag många råd som "Man kan inte bara lita på inspiration" och "Man måste verkligen gå tillbaka och arbeta med texten, ingen skriver ett bra manus från första början."

Det är jättebra råd, det är det. Men det är sådant som jag sedan länge känt till, och de har ingenting med den här saken att göra. För det här handlar inte om skrivteknik, inspiration eller redigering. Utan om kärnan i det hela, nämligen berättelsen jag vill berätta för er.

Jag tror jag kan ta mig igenom krisen, jag tror jag redan har gjort det. Jag tror jag kommer tvingas genomgå den igen, om och om igen. Förmodligen en gång för varje bok som skrivs.

Och om jag inte lyckas klara mig igenom den någon gång, då vet jag i alla fall att det är dags att byta projekt, att det är dags att lägga ner den boken och börja på nästa.

Bokprat

Det Mörka Tornet, av Stephen King handlar om Roland, den sista revolvermannen i en värld som gått vidare. King började skriva berättelsen i slutet av 70-talet, och han blev färdig med den 2003. Det är en serie på sju böcker, där vi får följa Roland och hans ka-tet, dvs hans grupp som är förenade genom ka, ödet.

Jag har precis plöjt igenom den fjärde boken i serien, Magiker och Glas, som till stor del handlar om Rolands barndom. Det lustiga med de här böckerna är att de inte tar så stor plats i ens liv under tiden man läser dem, men gör sig hela tiden påminda efteråt. Jag läste ut Magiker och Glas i går. I dag längtar jag tillbaka. Det är något jag aldrig riktigt upplevt förut. Jag har självklart saknat böcker jag läst ut, men aldrig känt behovet av att återvända till världen den utspelar sig i.

Många böcker är jättebra när man läser dem, men lämnar inget som helst bestående intryck efteråt, och de är bortglömda efter en vecka. Isabel Allendes ungdomsböcker är typiska sådana, Harry P likaså.

Just nu läser jag Och solen har sin gång, av Ernest Hemingway. Den är bra. han skriver bra. Även om det inte är det roligaste jag läst, så finner jag nöje i den. Efter den ska jag hoppa på Kafka på Stranden, av Murakami Haruki, som kommer bli den första Murakamiboken jag läser på svenska. Jag fick, efter månaders av tjatande, min mor att läsa den. Hon blev förälskad, liksom så många andra, i Murakamis sätt att skriva och berätta historier. Jag förstår till fullo. Jag är också förälskad i honom.

Jag har nu, via adlibris, beställt The Dark Tower: The Gunslinger Born, som är en Marvelproduktion skriven av Robin Furth och Peter David och tecknad av Jae Lee och Richard Isanove. Den tar upp Rolands barndom i Gilead. En berättelse i färd på 240 sidor och hårdpärm. Jag tror jag börjar bli lite besatt. Lite som Roland, och hans djävla Torn, som Eddie skulle sagt.

I morgon ska vi diskutera skrivkriser, om hur det är att tvivla på sina verk. En romans identitetskris, om ni så vill.

Två grundläggande anledningar.

Det finns egentligen bara två grundläggande anledningar till varför jag skriver. Den ena är för att jag vill underhålla, berätta en berättelse för er. Jag har aldrig varit bra på det, aldrig haft förmågan att berätta en historia och hålla intresset uppe någon längre stund, poängen tappas alltid halvvägs och det hela faller ganska platt. Har aldrig kunnat dra ett bra skämt, har aldrig varit en bra talare. När jag skriver, däremot, då har jag mer koll, mer kontroll. Då kan jag skapa stämning, skapa en värld, skapa personer. Det jag saknar när jag pratar tjänar jag ihop när jag skriver.

Den andra anledningen är att jag vill berätta en historia. Men syftet med det är helt egoistiskt. Jag vill själv bli underhållen, få en berättelse berättad för mig. När jag sätter mig ner för att skriva vet jag inte var jag kommer hamna. Jag har inga planer på vad som kommer hända, inga förbestämda dialoger eller handlingar. När jag skriver förvånas jag över hur berättelsen utvecklas, och jag finner sidor hos karaktärerna jag aldrig kunnat ana. Om jag mot all förmodan faktiskt har planerat något händelseförlopp kan jag alltid lita på att det är ohållbart. Det dras åt ett annat håll och den ursprungliga planen kastas snart bort.

Jag har skrivit väldigt mycket de senaste två dagarna. I går skrev jag tre sidor, i dag har jag skrivit fyra. Hittills. Sammanlagt 29 sidor. Det har tagit sin lilla tid, men nu tror jag att jag faktiskt kommit igång på riktigt. Det kanske kan bli något, det här.

Sista dagen i Juli

Jag har kommit igång med mitt liv igen. Jag har äntligen fått pengar, tack vare en månads jobb. Jag har börjat skriva igen. Bara i går skrev jag hela tre sidor och bestämde mig för att låta fyra personer läsa första kapitlet. Bara fyra, inga fler. Blir du inte tillfrågad, är du inte en av dessa. Simpelt, eller hur? Nåja. Jag ska flytta, och massa saker blivit inköpta, såsom bestick, strykjärn, sängkläder, kudde, handdukar etc etc. Det gick på massa pengar, men det var ändå billigt med tanke på hur mycket vi fick för pengarna. Nu sitter jag och dricker för starkt kaffe och äter en gårdagens vaniljbulle, samtidigt som jag gör mig redo för att sätta igång att skriva än en gång. Månadens jobb är klart, nu är jag ledig. Om min mor håller sig frisk nästa vecka, vill säga, ty annars får jag nog hoppa in då också. Men det är pengar, så jag klarar nog en vecka till.

Den 22a flyttar jag. Då gäller det. Fö'fan. Ett litet rum på tredje våningen tio minuter från skolan. Inget varmvatten i köket och toaletten och duschen är i källaren. Men rummet är mysigt, och det verkar vara ett bra område. Det är ganska inrett också, och det är billigt. Så jag klagar inte. Dusch, toalett och varmvatten får jag väl helt enkelt lära mig leva med. Är man student så är man, liksom.

Hur fan fungerar ungdomarn, egentligen!? - Del 1.5

Vi har frågat tre ungdomar födda mellan 93 och 96 (och totalt glömt bort hur gamla de var) följande fråga:

"Varför har det blivit så populärt att censurera näsan på foton med ett hjärta, en cirkel eller dylikt?"

Av detta fick vi ut följande: Näsor är fula. Det kan vara så att kortet bara är taget ur en ful vinkel, men detta verkar inte särskilt troligt då alla vinklar inte kan vara fel. Tyvärr var inte alla tillfrågade medgörliga, och vi fick bara svar från två av de tre tillfrågade, vilket kan leda till att statistiken för undersökningen inte riktigt stämmer. Men vi kan i alla fall dra slutsatsen att åtminstone två tredjedelar av ungdomarna tycker näsan är ful.

Hur fan fungerar en ungdom, egentligen!? - Del 1

Då var vi här igen. Hej och välkomna till första delen av "Hur fan fungerar en ungdom, egentligen!?". I dag kommer vi ta upp fenomenet att censurera näsor på bilder. Detta förekommer framförallt på sajten Bilddagboken, där åldersnivån med stadig takt sjunker, vilket ger upphov till helt nya kulturer och fenomen. Låt oss titta på några grovt nedskärda bilder, där i princip allt har klippts bort för att ingen ska stämma skiten ur oss.

Här ser vi ett hjärta över en näsa. Då frågar vi oss, varför? Har näsan blivit det nya Fula? Det vi inte får visa längre? Eller är det så att näsor börjar bli mer och mer som ens nedre region, att inte vem som helst ska få ta del av den? I så fall kommer utvecklingen av det hela bli mycket intressant, ty att dölja något som sitter mitt i ansiktet, och som dessutom sticker ut (och alltid är det ställe man bränner sig på vid solning) kan bli en utmaning att dölja.

Kan det vara så att näsor har blivit lite sådär mysigt perverst? Att det egentligen anses vara snyggt, så det ska inte visas hur som helst? Vi vet inte. Vi har ingen aning. Kanske vore det lättaste att helt enkelt fråga några personer om det hela. Några personer som faktiskt utövar näsdöljandet? Så får det bli. Kika in igen om några dagar, då ska vi ha gjort en grundlig undersökning av det hela!

Hur fan fungerar en ungdom, egentligen!? - Introduktion

Välkomna till den snart hyllade artikelserien "Hur fan fungerar en ungdom, egentligen!?". Den kommer bestå av ett antal delar och ta upp olika modeflugor och intressen hos ungdomar födda runt 1993 till 1996. Vi kommer till exempel ta upp saker som att censurera näsor, måla sig som en katt i ansiktet och använda bjärtfärgade plastglasögon.

Vi kommer också ta emot önskemål från våra läsare om det är någonting speciellt ni vill att vi ska undersöka. Vi ser fram mot att höra från er.

Första delen i serien kommer publiceras i början av nästa vecka.

Stay tuned!

What's the latest way that a man can die. Screaming "Hallelujah"?

Jag har kommit fram till en viktig slutsats när det gäller min religiösa ståndpunkt. Det handlar om den där diskussionen huruvida det finns en Gud, flera gudar, massa gudar, inga gudar etc etc Ja, ni vet. Jag har länge sett mig själv som ateist, och inte agnostiker, som flera tycker jag borde vara. Men nu har jag kommit fram till någonting, någonting helt annat, och det lyder så här:

I don't give a shit.

Jag bryr mig faktiskt inte huruvida det finns en Gud eller ej. Om det finns det; kul för denne. Om inte; okej, synd om stackarn som inte får finnas. Hur som helst, det rör mig inte i ryggen.

Tack för mig.

Framsteg

Inte nog med att jag fått mor att börja läsa Murakami, jag har fått henne att börja läsa på engelska också.

Reconiterep

Gårdagens rep var det bästa repet jag haft på väldigt, väldigt länge. Inte sedan Reloads glansdagar har jag upplevt något sådant. Trots det körde vi faktiskt bara en låt, nämligen Skrubbsår av LOK. Att bara sjunga var en mycket intressant upplevelse, men det gick riktigt bra, och det är något jag kan tänka mig att göra mer av i framtiden. Vilket betyder att det kommer skrivas låtar med bara en gitarr, vilket kommer bli en utmaning i sig.
Varför gick det så bra då, frågar ni er själva (För visst gör ni?).
För det första var alla väldigt peppade, vi har försökt ha ett rep i över en månad nu, så energin låg på max redan innan vi kom igång.
Alla kunde låten, vi slapp det eviga tjötet med att lära folk låten i replokalen, vilket alltid är ett onödigt ont. Att alla lärt sig låten hemma hjälper otroligt mycket.
Alla är duktiga och kompetenta på sina instrument, och alla var beredda att göra sig hörda. Ingen som var rädd för att faktiskt någon skulle höra dem.
Och kanske det viktigaste: Alla hade mycket energi och en vilja att röra sig. Ingen som stod rakt upp och ned och inte vågade släppa loss.
Jag tror det här kan bli bra, mycket bra. Nu ska ytterligare några låtar slutföras, och sedan är det dags att fixa spelningar. Se fram mot det!

Melody of Autocracy

För bara en liten stund blev den klar. Reconites första låt. Den fick namnet Melody of Autocracy, och jag är nöjd med den. Mycket nöjd faktiskt. I kväll blir första repet av. Efter lite mer än en månad sedan det var tänkt att genomföras. Att vi fortfarande håller hoppet uppe och kämpar vidare trots alla förseningar gör mig mycket glad. I andra fall skulle hela projektet säkert lagts ner. Kul med lite ambitiösa personer med i bandet!

Kurslitteratur

Jag är så trött på amerikansk kurslitteratur! Snacka om att USA är allt som existerar för dem. Hade jag velat läsa hela stycken med bara ordbajs om städer, sjöar och stater hade jag väl köpt en djävla geografibok istället?

Vakna upp, USA, det finns en värld utanför också!

För i helvete...

Uppdatering av liv. Igen.

I dag har jag mjölk till frukosten. Jag kan inte låta bli att tänka: Vilken djävla lyx!

Jag var på Metaltown i lördags, ni vet på bananpiren. Där såg jag The Haunted och Dir En Grey i första hand, såg även lite Girugämesh och Mustasch och så. The Haunted var riktigt bra, som vanligt. De gör en aldrig besviken. Synd bara att de varken spelade All Against All eller The Medication, men jag är glad ändå.

Dir En Grey var också helt underbara. Kyo är en helt otrolig sångare. Jag var helt lyrisk efteråt. Hade först tänk stanna och se en del av Marilyn Manson, men whatever, varför ska jag se honom när jag redan fått det perfekta avslutet på festivalen?

Lite tidigare på dagen hade jag fått ett sms av Joel som undrade om jag ville på fest hos honom. Och det ville jag, så efter Diru stack jag dit. Det var trevligt. Jag fick duscha och jag fick vin. Och jag fick sovplats. Så jag är helnöjd.

I dag är det tisdag, och i dag ska jag åka hem. Hem till Ön. Där ska jag gå igenom saker om jobb med mor min, jag ska plugga massa natural hazards, jag ska fika med Klara och jag ska spela in lite med Alex. Sedan ska jag ner till gbg igen på torsdag. För då är det tenta dagen efter. På lördagen är det grillning (en fyra!) och söndagen flyttar jag hem permanent. Eller i alla fall tills jag flyttar igen.

Någon gång i dagarna kommer en redogörelse för de olika typiska festivalbesökarna. Efter konserter och festivaler i fem år känner jag att jag har upplevt de flesta, så nu ska de grupperas och så.

EDIT: Jag glömde ju helt att säga att vi spelade fotboll i går. På grusplan, vi var fem personer. Det var kul. Jag har inte sprungit så mycket på flera år. Förmodligen inte sedan jag slutade spela basket, och det var ju ett tag sedan. Jag lyckades få en blås på högerfoten som sprack, och under den fanns ljusröd hud som inte alls var trevlig att gå på. Som tur var fick jag ett plåster av Edor, så jag klarar mig. Men det gör fortfarande förbenat ont.

2nd EDIT: Och jag köpte ju en Diru-DVD, A knot of, som var mycket fin. Det var ihopsatt material från olika spelningar under några år. Hade hoppats på att det antingen skulle vara en lång, sammanhängande konsert eller en dokumentärliknande sak. Men inget av det stämde. Men den var bra ändå. Jag köpte även Uroboros, som är deras senaste platta. Ska försöka införskaffa de andra sex sedan också. Nu har jag ju pengar för en gång skull, så då är det dags att göra slut på dem.

R.I.P's

Då var Michael Jackson död också. Giganterna dör av, en efter ne. Först Michael Chrichon, författare till bland annat Jurassic Park. Sedan David Eddings och Michael Jackson.

Skillnaden för min del är väl att när Eddings dog kändes det som ett slag i magen, när Jackson försvann var det mer som en knäpp på näsan. Men det kanske beror en del på att det inte var allt för oväntat. Eller?

En torsdag.

Diskar och lyssnar på Ljusdals Radio, har skrivit lite musik och lite text, kommit på ett nytt Reconiteriff och ska eventuellt iväg och träffa Carro lite senare. Klockan åtta i kväll ska jag hjälpa en kille från stockholm att hitta sin lägenhet vid korsvägen. Verkar bli en bra dag, det här.

Försvaret

Aah! Jag är så trött på försvarets reklamer! På spårvagnar och Spotify t ex. "Hur många sekunder är det till nästa hållplats? Hur många minuter?" Jaha? vad spelar det för roll? Känns inte direkt som man behöver några djupare kunskaper för att leka runt i lumpen. Det är väl en sak om man vill bli högre rank, men varför skulle Sverige behöva det? Jag förstår mig verkligen inte på det där med försvaret...

Boråsresa

Jag tänkte åka till Borås någon dag de närmsta veckorna. Någon som vill åka med?

Midsommar

Jag vaknade vid tio, en halvtimma innan alarmet på mobilen skulle sätta i gång. Min första tanke var: Aj, mitt huvud. Och då tänker ni såklart att Höhö, den snubben drack lite för mycket i går. Men då har ni FEL! Jag drack alldeles för lite! I alla fall alldeles för lite koffein. Dang! Jag menar, knappt en halv kopp? Det är fan inte okej!

Så nu, två koppar senare har huvudvärken börjat lägga sig lite. Borde nästan brygga ytterligare en kopp, för att kväva den helt. Jag känner att jag inte direkt gör något aktivt val för att försöka få slut på kaffeberoendet. Kommer säkert få gula tänder också. Vilken tur att det finns tandblekning, eller hur? Höhö.

Gårdagen var trevlig. Åkte till Hjalmar Branting för att handla lite alkohol, men det visade sig att systemet var stängt (såklart), så jag och Räkan hoppade på en vagn ut mot Angered. Magnus hämtade oss vid hållplatsen med bil och vi for upp till hans lägenhet. Där träffade vi Timi, en tjej från Ungern som bott i Sverige sedan september 2007 (har jag för mig). Vi åt sill, potatis och drack folköl i väntan på Timo och Robert. Sedan åt vi lite till när de dykt upp. Det spelade kubb och krocket, och trots att det laget jag var med i alltid lågt grymt efter var det alltid vi som vann till slut. Vi är så bra.

*Paus för att brygga kaffe*

Itchi, ni, san.

Jag räknar alltid antalet skedar kaffe på japanska. Det hjälper mig att hålla igång räkneorden.

Anyway.

Vi grillade. Korv och så, det var gott. Kycklingkorv. Hade hellre haft vanlig korv dock, men det var värt att testa. Efter det blev det lite gitarrspel och Soul Calibur och allmänt slappande. Vi blev trötta och begav oss hemåt. På spårvagnshållplatsen stod en kille från Kosovo och tjötade med några tjejer från Serbien. Det var massa konstiga argument och fördomar som flög fram och tillbaka. Till oss sa han: "Ni är svenskar, va? Det är typ midsommar i dag, va? Grattis på midsommar."

Resan hem var seg, precis som vanligt. Den värsta delen är alltid resan hem, det är så tråkigt... Men till slut kom jag till lägenheten, borstade tänderna och gick och la mig. Och vaknade upp i dag, vilket jag lite beklagar. Eller i alla fall mitt huvud hatar mig för det.

Nåja, over and out.

En torsdag

Jag började lite smått på en ny historia i går. Allt tack vare en urtråkig föreläsning. Den kommer vara lite annorlunda skriven, men tror den kommer bli bra. Anders ska kanske göra några illustrationer till den också, och jag tror inte jag kommer släppa den till någon innan den är helt färdig, både text- och bildmässigt.

I morgon är det midsommar. Det har varit mycket prat om det där för min del, med massa olika folk, och jag hade fram tills i eftermiddags ingen som helst aning om vad jag skulle hitta på. Det var antingen rep med bandet (Men nej, det blev tredje inställda repet, det går bra det där.), grillning på saltholmen, hänga med familjen eller åka till Magnus med lite folk. Till slut blev det att åka ut till Magnus. Så i morgon blir det inhandling av lite alkohol, grillmaterial och sedan ut till angered för sillkonsumering och schnapps.

De öde landen

Nu har jag äntligen påbörjat del tre av Det mörka tornet, av Stephen King. Gjorde ett litet uppehåll och läste Murakamis What I talk about when I talk about running, en bok som alla som gillar antingen Murakami, att springa eller att skriva borde läsa. Mycket, mycket bra bok.

I alla fall, De öde landen var det ja. Om del tre i serien är lika bra som del två kan det hända att jag har en ny favoritserie, och det bästa är att den är jättelång, ytterligare några böcker. Och tjocka är dem, och litet typsnitt har dem. Så jag är nöjd.

Nu ska jag lära mig mer om jordbävningar. Vulkaner var roligare, men jordbävningar går väl det med.

Föreläsningar

Första föreläsningen:

Powerpoint med blå bakgrund, Comic Sans och överbelastat med fråge- och utropstecken. Vi pratade om plattektonik, lite om jordens sammanlagda historia. Den var femton meter lång.

Matrast:

Sushi på Khoki Sushi, vid Korsvägen. Jag var ensam, men hela rummet var fullt av folk, pratande folk, som pratade högljutt. Det var hemskt. Sedan gick Majk förbi fönstret.

Andra föreläsningen:

Powerpoint med upprepningar, motsägelser och obesvarade frågor. Upprepningar och motsägelser jämtemot förra föreläsningen då, såklart.

Det pratades om meteorider, meteorer och meteoriter. Vi fick se en film från sextiotalet.

I morgon ska vi gå igenom Vulkanism. Det ni!

En flyende tå

Jag har ett hål i min socka, vilket leder till upprepade flyktförsök av arga tår som är trött på att spendera tid tillsammans. Speciellt den långa, smala fjompen har fått för sig att han är bättre än de andra och försöker om och om ta sig ut. Vad han inte räknat med, dock, är att utanför sockan finns en sko! Så friheten blev blott en illusion, och jag, min stackare, fick om och om ta av mig skon för att stoppa in flyktingen, inte bekvämt att ha den på vift, ju!

Gott kaffe betalas med blod.

...Jag skar mig på kaffefiltret...

R.I.P David Eddings

Den 2 Juni, 2009, avled David Eddings, 77 år gammal.

Jag fick reda på detta i dag. Först trodde jag inte på det, var på SF-bokhandeln med Tess, och kommenterade att "Den serien är sjukt bra", och pekade på Sagan om Mallorea.

"Han är död", sade Tess då, vilket jag först tog som ett skämt. Det visade sig att hon hade rätt.

Det känns... konstigt. Jag har aldrig reflekterat över att de stora, gamla författarna kommer dö. Det känns inte som om kända personer gör det.

Föga oväntat stämmer inte det.

Känns konstigt. Ändå.

Två citat av bäste herr Eddings (Det andra har, ända sedan jag började skriva, varit lite av mitt motto, för den som är intresserad):

"I'm never going to be in danger of getting the Nobel Prize for literature."

"I'm a storyteller, not a prophet. I'm just interested in a good story."

Skönhet och hälsa

Jag har tänkt. Länge har jag tänkt. Jag har tänkt på samma sak, många gånger under en tid. Och det har att göra med Skönhet och Hälsa.

Ideal är ett intressant fenomen, det ändras mycket under tidens gång, och det får nog alltid folk att må dåligt. De som inte riktigt lever upp till det, vill säga.

När det gäller om dagens skönhetsideal är jag lite kluven. På mångt och mycket anammar jag det, jag menar, det är ju ett ideal av en anledning, eller hur? Det är inte så att jag går runt och inte samtycker med vad övriga världen för tillfället anser vara snyggt. Dock tycker jag att dagens skönhetsideal lider av vissa brister, framför allt när det handlar om hälsa. Det kan inte vara nyttigt att faktiskt leva upp till allt som krävs. Att vara smal men ändå ha stora bröst, vacker hy och samtidigt vara vältränad, men bara till en viss gräns. Hur går det ihop liksom?

Hälsoidealet då. Borde det inte vara lite tvärtom? Hur nyttigt är det att väga 35kg egentligen? Jag tittar på hälsotidningar, och vad ser man där? Smala, snygga, avklädda tjejer och en huvudrubriker som lyder "Gå ner fem kilo på en vecka!" eller "Bli smal och snygg inför beach 2009!". Vänta nu... Skulle det inte vara en hälsotidning? Det är ungefär här jag blir förvirrad. Varför ska vi ens ha två olika ideal, när de ändå flyter samman till ett mot slutet? Var smal, säger det. Skillnaden är väl att man inom Hälsa ska äta nyttigt (Ena veckan inga proteiner, andra veckan massa kött, tredje veckan springa massa, fjärde veckan bara grönsaker, femte veckan ät vad du vill och rör på dig), medan i Skönhet räcker det att vara smal.

Det är konstigt.

En oväntad tjuv

De tittade nyfiket på varandra. Den mindre av dem hade luggen framför ögonen och en pinne i munnen. Den större, och äldre, hade grått ovårdat hår som betedde sig på alla sätt hår inte borde göra.

"Ge tillbaka den nu", sade den större tålmodigt. "Du ha lekt tillräckligt i dag, tycker du inte det?"

Den mindre tittade tillbaka under luggen, men gav inga tecken till att vilja ge tillbaka någonting.

"Men kom hit då!" Med stora, klumpiga steg gick den större framåt. Den lille såg rädd ut och vände om, fortfarande med pinnen i munnen och sprang in under verandan. Den större satte händerna på knän och flämtade häftigt.

"Din lilla byracka, vänta bara!", sade Fredrika. Hunden, som satt under verandan, gav henne en lömsk blick och försvann sedan in i mörkret. Fredrika svor.

Dödsväntan

Ja, då var Dödsväntan klar, novellen om Thomas Jensen, han som vet att han ska dö.

Jag blev nöjd med den, den blev bra. Som vanligt var jag för lat för att verkligen ta tag i att redigera den ordentligt och det blev en sådan där jobbig snabbis som jag hatar av hela mitt hjärta. Varför ska det vara så svårt att läsa genom skiten man skrivit? Till och med om jag tycker om den, och inte arbetat tillräckligt mycket med den för att hinna tröttna på den, så orkar jag inte redigera den. Det måste bli ändring. Jag måste ta längre pauser från texterna innan jag sätter igång att greja med dem, för det här duger inte.

Nåja, bra blev den i alla fall. Kanske bland det bästa jag skrivit hittills. Och det är ju trevligt.

Om ni vill läsa den, hör av er. Kommer inte lägga upp den på Kapitel1, så den kommer bara skickas ut till er som ber om den. Pass på!

Svenil

I går, den tjugoåttonde maj, fyllde min mor år. Hon fick Svenil Rollspelet av mig. Hon blev glad. Jag blev glad. Hon skulle tydligen läsa det i kväll, och sedan tvinga sina kamrater i bokcirkeln att spela.

Små tankar

Jag är så trött... Klockan halv sju gick jag upp i morse, gjorde mig i ordning och stack iväg med min far till Göteborg. Det var något jag hoppas dröjer väldigt länge innan jag behöver göra igen.

"Ja, det var väl ett fruntimmer, va'klart", "Undersökningen som säger att kvinnor kör bättre än män kan inte stämma, den måste vara köpt", "Kör någon gång då! Ja, det var en kvinna, jag tänkte väl det." etc etc etc etc. För varje kommentar spänner jag käken lite till, knyter nävarna lite hårdare, stirrar ut genom rutan lite intensivare.

Det är inte bara invandring utan det är kvinnor också. De kan ju inte köra bil, förstår ni. I alla fall inte enligt min far. För varje timma jag spenderar ensam med honom tappar jag mer och mer förtroende, mer och mer respekt. Jag famlar efter halmstrån. Det glider ur fingrarna på mig. För var dag passar han mer och mer in i bilden av den konservativa moderaten som tycker kvinnor ska vara i hemmet och invandrarna hålla till i sina egna land, oavsett vilket det än må vara.

Hur kommer det sig då att det "bara är kvinnor som inte kan köra bil"? Att de är så nervös i trafiken? Jag tror, nej, jag vet, att det beror på män. Nästan helt och hållet, uteslutande på män. För attityden smittar av sig, den märks. Även om kommentarerna bara hörs i bilen, så märks det. Jag lovar. Att kvinnor är diskriminerade beror helt och hållet på de besserwissrar till män som är helt övertygade om att kvinnor är lägre livsformer, att de inte är lika bra. Om jag, varje gång jag försökte mig på någonting, fick höra "du kan inte", tro på fan att jag efter ett tag inte skulle kunna.

Jag måste hela tiden hålla tillbaka, hålla tillbaka för att inte skrika åt de konservativa och diskriminerande åsikter som hela tiden yttras i närheten av mig. Invandrare, kvinnor - allt är det fel på. Tänk om världen hade bestått av enbart svenska, kompetenta män, som alla var handlingskraftiga, som aldrig behövde fråga om hjälp och som alltid visste precis vad de höll på med.

Jag vet att många skulle gilla den världen. Och allihop av dem är män som tar för sig, som har höga positioner på sina arbeten och som inte kan acceptera att någon annan inte kan vad de kan.

Jag skulle inte trivas i en sådan värld, och jag trivs inte i ett sådan klimat, oavsett om det handlar om i skolan, på arbetet eller i familjen.

Jag vill flytta. Nu.

Fröken inspiration slår till

Klockan var strax efter ett. Det var natt. Jag låg i sängen, tänkte på ingenting särskit och försökte sova. Utanför hördes ljudet av ett flygplan, ett dovt brummande på håll. Helt plötsligt kom det, en gnista av inspiration, två idéer som var tvungna att antingen bli nedskrivna direkt eller helt glömmas bort.

Jag har lite svårt för det där med inspiration, det måste jag erkänna. Inte för att jag inte tycker om det, åh nej, det är bara det att den alltid kommer i de mest olägliga tillfällena. Som när jag försöker sova och inte har några batterier kvar på datorn, till exempel. Och speciellt då jag ska upp tidigt dagen efter för att åka till Göteborg för presentinköp till moder. Då passar det sig, bannemig. Borde ta mig ett snack med den där musan, vi måste verkligen anpassa våra arbetstider bättre.

The Spirit

Har sett The Spirit, utrustad med öl och jordnötsringar. Jag måste säga att jag är helnöjd. Jag förstår inte hur den har fått så otroligt dåliga recensioner överallt.

Samuel L Jackson och urläckra Scarlett Johansson, det blir liksom bara inte fel. Nu tänker jag införskaffa både The Spirit och Sin City som film och tidningar, helt klart. För idag fick jag lön! Och då har man råd med sånt!

Matlagning

Jag gör mat, och är förvirrad. Det är pastaskruvar och köttbullar, och jag tänkte "Jag behöver ketchup." Jag gick till kylskåpet. När jag kom tillbaka till bordet tänkte jag "Varför står det mjölk på bordet?", sedan gick jag till kylskåpet och ställde in den igen. Och där stod ju ketchupen. Jag är förvirrad...

Tonight I had the strangest dream

Jag drömde att jag jobbade i en matbutik, och min bästa vän och kollega var Sarah Chalke (Elliot Reid i Scrubs). Hon blev sparkad och jag gav mig ut på en lång resa, med tåg, för att finna henne igen.

Dödsväntan

"Mitt namn är Thomas Jensen, men de flesta kallar mig kort och gott för Tom. Jag är tjugofyra år gammal, och om exakt tjugofyra timmar kommer jag dö."

Så börjar Dödsväntan, en ny novell jag arbetar på och som kommer vara klar om en vecka, fredagen den 29 maj. Den handlar om Tom, som vet saker de flesta andra inte gör. Han tänker tillbaka på sitt liv, och blickar framåt, mot den enda dagen han har kvar att leva.

PC

Jag sitter på rummet,dricker ljummet kaffe och äter choklad. Jag lyssnar på My Chemical Romance och tittar då och då ut genom mitt smutsiga fönster, ut över den nu gröna åkern och det tungt fallande regnet. Jag sitter vid min stationära dator för första gången på ett bra tag. Och det är hemskt. Det är verkligen hemskt. Inte nog med att tangentbordet kanske är det sämsta som någonsin funnits på Orust, men också för att jag inte kommer ihåg kommandon. Jag har skrivit så mycket på Macen nu att mina fingrar automatiskt letar sig efter cmd-knappen när jag ska göra något, vilket betyder att jag hamnar på Alt när det handlar om PC. Jag blir lika förvånad varje gång. Inte nog med det, varje gång jag ska stänga ner ett fönster letar jag förvtivlat efter krysset i höger kant. När jag ska starta ett progrma letar jag i aktivitetsfältet. I'm about to go insane!

Mor köpte mig massa böcker. Massa gamla, begagnade böcker. T ex Franz Kafka, Alexander Solsjenitsyn och Stephen King. Så nu ska här läsas.

För övrigt låter Tomas DiLeva som Björne...

25 maj

På måndag, då är det den 25e maj. Vet ni vad som händer då? Utöver att alla som jobbat får pengar och så, för det spelar ingen roll i det stora hela. För på måndag, då sker det, då är det dags igen. Då är det Towel Day! Då ska ni bära handdukar till hyllning av en viss Douglas Adams, då ska vi i gemensam tropp ge oss ut i världen och härja!

Warcraft III

Vi spelar Starcraft och lagar mat. Det är en mycket dålig kombination.

Det här är mitt hundrade inlägg på den här bloggen, det ni. Det firar vi inte.

Jag har köpt spel, jag köpte Warcraft III plus expansion och blev glad när de fungerade på min Macbook, så nu spelas det. Har kommit till nionde banan i människornas kampanj än så länge, och det går snabbt framåt. Har faktiskt aldrig spelat igenom något av dem, så nu ska det fan göras. Sen att Custom Games fortfarande känns lite halvdant kan jag väl leva med. Tror jag.

Oh, och min mor ska köpa massa billiga böcker till mig också, kom jag på. Typ Kafka och annat sånt fint.

Intervju med Peter

En superbt bra intervju med Peter Dolving, check it out! It's totally worth it.

blogspot.

För övrigt förstår inte jag varför blogspot helt plötsligt har fått för sig att byta radavstånd lite då och då. Först skriver den med enkelt, och sedan ökar den det. Jag tror blogspot är lite dum i huvudet. Men det är bara vad jag tror.

Fast den är ju bättre än blogg.se i alla fall, och det är ju huvudsaken.

Berättelse numero 2

Det finns flera liknande berättelser, jag ska nu ge er en till.

Året var 2005, jag gick i nian. En dag skulle jag in till Uddevalla, till Sinclair för intagningsprov. Min mor körde in mig och hängde med in i skolan. Hon såg sig omkring, på allt folk som var typiska esteter (innan emoperioden) och sa: "De ser ju ut som dig allihop, här kommer du trivas, va?" Varpå jag svarade:

"Mm."

Någon random julafton, eller liknande event med släkten i Göteborg.

Min mor bestämde sig för att berätta en historia, om första gången jag var på Sinclair. Det lät så här:

"Han (Kristoffer) tittade sig omkring och sa", här bytte hon till ett slags förvånat tonläge. "Hääär kommer jag trivas. De ser ju ut som mig."

Folket i rummet skrattade och log åt mig, jag förstod absolut ingenting.

En berättelse

Jag ska berätta en historia för er, en historia som visar hur olika vi människor faktiskt ser på saker. Oroa er inte, den kommer inte vara lång.

Idag åkte jag och far motorcykel. Den stora vita Goldwingen. Vi åkte till Lysekil. Jag lämnade både plånbok och mobil hemma. Bara jag, far och motorcykeln. Vi körde en stund, vinden hamrade mot hjälmen och bilisterna kollade mer på motorcykeln än på vägen. Vi kom till en verkstad (or something) och far gick in. När han kom ut igen hade han med sig lite folk, de var äldre herrar som alla hade intresse i motorcyklar. De började prata och min far sa:

"Ja, grabben sa att han ville åka motorcykel idag så vi tog en tur." Sedan skrattade de gemensamt och förstående.

Jag satt uppe på mitt rum när det hela började, jag satt och skrev. Pappa sa att han skulle ge sig ut med motorcykeln en stund, att han skulle till Lysekil.

"Jag följer med", sade jag. "Det var ju två år sedan jag åkte sist." Sedan åkte vi.

"Ja, grabben sa att han ville åka motorcykel idag så vi tog en tur." och "Jag följer med. Det var ju två år sedan jag åkte sist." - Ser vi någon skillnad i hur vi uppfattar saker?

Mac'Tosh

Så blev det till slut. Bort med den stora datorn som vi plockade upp och dit med den lilla. Det blev inte hörnet, men det var nog lika bra. Bra blev det ju i alla fall. Nu ska här produceras storverk!

Bandmöte

Då var det dags för ett inlägg som inte handlar om skrivande, utan om musik. Hur känns det? Lite nytt sådär, va? Lite friska vindar på den nu annars så monotona bloggen.

Det hela handlar om gårdagen, Söndagen den 10 Maj.
En och en halv timma kvar till bandmötet, på det hinner man lätt äta kinamat, resonerade jag och Macke, och så gick vi och åt kinamat på Kvilletorget med Räkan. Efter en stund av ovetskap om vad som skulle ätas bestämde sig alla för middag. För min del innebar det Vårrullar, Stekt, strimlad biff med bambuskott samt efterrätt i form av friterad banan och glass.
Det tog tid. Ja, fy fan. När jag fick efterrätten skulle jag befinna mig på SKF. Jag slängde i mig en banan och en glasskula (det var två av varje) och gav generöst bort resten till de andra, sedan gav jag mig av mot spårvagnen. Där fick jag vänta i sisådär åtta minuter. Anlände till Brunnsparken, fick vänta i sju minuter. På SKF hoppade G-son på, och vi for vidare mot Bellevue.
Där träffade vi Edor, och vi åkte ut till Johannes place.

Det är där det viktiga hände.

Vi hade vårt första bandmöte. Vi bestämde en herrans massa saker, och jag känner att det kan fungera bra. Det känns trevligt. Som vanligt fastnade vi på det där med bandnamn, det är en riktig pina. Men till slut kom det. Och det som kom var: Reconite.
Så nu har vi ett band, äntligen. Har varit bandlös sedan Reload och har sörjt det mycket. Även om kudden har hållt sig torr har jag ändå haft det svårt. Det är inte lätt att vara bandlös, det ska ni veta. Men nu! Nu blir det ändring på det.

Skrivplats

Jaha, då hade man fixat en skrivplats. Det blev inte hörnet, men det blev strax bredvid. Ska visa er senare. Vi var och köpte ett billigt bord (50 riksdaler) på något Myror-liknande place och flyttade upp min gamla dator. Tyvärr har jag bara en mus, så den flyttas frenetiskt fram och tillbaka mellan datorerna då jag flyttar filer mellan dem.
Och nu händer det mer saker! Nu ska det beställas en Macbook. Känner att jag behöver en bra laptop, som jag kan ha till skola, musik, skrivande och liknande saker.

För övrigt är De Tre Blir Dragna (Andra boken i Det Mörka Tornet) av Stephen King helt fantastiskt bra. Läs den!

Nyskrivet

En kortkort novell. Skriven igår natt. Snabbredigerad idag. Den finns att läsa på Kapitel1 och enbart där. Den kommer inte skickas till någon privat. Den heter Morgon. Så är det. Have fun.

Hörnan

Här är då bilderna, precis som jag lovade. Tyck på dem vettja. Bilderna alltså.





Edit: De blev väldigt stora, och allt blev fult. Äsch... get used to it.

Svart

Sammanfattning av berättarpersoner, bomber och viktiga platser. Tre sidor skrivna. Planera, planera, planera.
Efter söndagens Noirspel blev jag helt plötsligt jätteaktiv och började planera för nästa äventyr, som kanske kommer på börjas om två månader eller så. När speltillfällena endast är varannan söndag går det inte fort. Men en tändning fick jag. Nu har det planerats som fan, och kul är det.

Nu är jag hungurg, tror jag ska äta en smörgås med kaviar. Det ni!

Massa tankar, i den ordning de kom

Imorgon bär det åter av till Göteborg. Vi åker vid tolv, och ska ut till kusin Peter. Det kan nog bli kul. Sedan ska jag först och främst in till stan, till Centralstationen, till Pressbyrån där jag ska köpa 00tal och Ponton, två litterära tidsskrifter.
Efter det ska jag på räkfest runt sju. Var ett tag sedan jag var nere nu. Åkte hem i onsdags på grund av sjukdom och är så gott som frisk först nu. Snörvlar fortfarande en hel del, men det kan ju lika gärna vara allergi som förkylning.
Tycker det är mycket irriterande att det inte går att göra indrag på blogspot för övrigt... Ser ju dumt ut med bara radbyte, och orka göra två byten för nytt stycke, då blir ju varje stycke två rader långa.
Jag har fått trevliga utlåtanden om novellen på K1 i alla fall, det känns bra då det var de två första jag faktiskt inte känner som uttalat sig om den, och det väger ju alltid lite mer. Och jag tror ni förstår varför.
Nästa vecka blir det mer grävande. Jag ser fram mot det. Jag gillar att gräva.
Med snart fyra tusen ord skrivna på två dagar känner jag att jag börjar få en bra takt. Att skriva två tusen ord på en dag är ju inga direkta problem, det är ganska lagom nu. Skulle gärna skrivit mer, men är alldeles för långsam för att hinna med det än.
Jag vill komma iväg på Metaltown snart. Och framförallt: Jag vill veta vilken dag Dir En Grey spelar, så jag kan beställa biljett! Sedan vill jag iväg på själva festivalen.
Band ja, ett sådant vill jag komma igång med snart igen. Vi har ju ett på gång, men det går segt framåt då vi aldrig hinner ha ett inledande bandmöte. Men det ska nog gå så småningom.
Min korktavla börjar bli full. Den är helt orange. Med fläckar av grönt.
Skrivhörnan kan snart bli till verklighet. Jag ska rensa ur skrubben snart, sedan får vi fixa bort byrån, kanske till och med ta bort garderoben. Får ta ett kort på det imorgon och lägga upp, så ni (vilka som nu hänger kvar här) får se hur det ser ut nu. För kort är ju alltid uppskattade. Eller?

Vid matbordet

"Dessa djävla invandrare"

Det var vad jag hörde idag, för bara en liten stund sedan, när jag satt och åt. Far hade gjort lax, och vi åt den tillsammans med potatis. Jag hade en lättöl, far och mor drack vin. Allt är frid och fröjd.
Den yngste vid bordet, låt oss kalla honom S, berättar någon historia om hur han och några kompisar var i uddevalla, där kom det tydligen fram "en djävla turk" och puttade på honom. Och så håller det på en liten stund. Till slut bestämmer jag mig för att gå, det finns inte någon anledning att sitta kvar.
"Jag tror jag går in", säger jag, varpå mamma svarar: "Ja, det är kallt."
"Det är inte därför", svarar jag. "Jag vägrar bara befatta mig med rasister."
Då får min farsa luft också: "Förstår du inte vad som händer med Sverige? Ser du inte?"
Jag valde att inte svara.

Och jo, jag ser vad som händer. Jag vet mycket väl vad som händer. Det här förbannade landet håller på att ruttna. Men det ruttnar från insidan. Det beror inte på de som kommer hit, det beror på de som redan bor här.
"De djävla svenskarna"

Fy fan. Jag mår illa.

Gräva

Iklädd en svart, smutsig overall som är halvt på. Ärmarna är knutna runt midjan. Med trätofflor och svart linne, pilotglasögon och röd scarf är det en mäktig syn när svetten rinner över musklerna som spelar under ytan. Spaden går djupt ner i den torra marken, och på vägen till skottkärran sprids en del av den med vinden. På stenmuren bredvid står en kall öl och Gud spelar musik från Himlen: "I can't stop this feeling, deep inside of me".

Nåja.. Några rätt i alla fall. För grävt, det har jag bannemig gjort.

Högtider

Igår var det valborg, idag är det första maj.
Hur många meningslösa högtider har vi egentligen? Låt oss räkna:
Valborg (varför firar man ens det?), påsk (Ägg. Fint. jaja.), mors- och fars dag (köp, köp, kööööp!), Nationaldagen (Vem var det om blev kung nu igen?), halloween (påskkärringar i svart som tigger godis och fladdermöss av papper i taket).
Julen kan jag godta, födelsedagar likaså. Resten är väl egentligen bara ursäkter för att ungdomar, och inte-så-ungdomar-längre-men-önskar-att-de-fortfarande-var-det ska få supa skallen av sig en dag som inte tillhör den vanliga helgen?
Den enda stora skillnaden är väl att bussarna går sämre på högtiderna, och att affärerna stänger tidigare.

En promenad senare:
Midsommar (Dansa runt det manliga könsorganet äta sill och dricka brännvin), Nyår (Pang, pangraket, suuuupa!), Kräftskiva (Äta skaldjur och dricka sprit). Ser vi något mönster?

De heliga post-it-lapparna

Idé

Jag har en ny idé, det känns bra, riktigt bra. Jag har lagt fantasy-projektet på is för tillfället, och tänker nu satsa på en längre historia som utspelar sig i Ökenvärlden utan namn. Jag har en bra känsla för den här. Dock kommer inga detaljer att släppas. inte än, de måste slipas på mer. Och jag är osäker på om detaljer ens kommer släppas förrän jag känner mig redo att i princip göra första genomarbetningen. Vi får se.

Efter en stunds brainstormande med otaliga orange(-a? hur fan skriver man det?) post-its fastnålade på korktavlan fick jag äntligen en idé om vad fan jag skulle skriva om. Dock blev det som vanligt, jag kom inte på någonting när det var tänkt att jag skulle, utan det kom en stund senare, när jag läste Jack Uppskäraren (Vilken löjligt namn, Jack the Ripper låter bättre. Låter iallafall inte som ett barnprogram. Jack Uppskäraren... Hmph!). Dock har idén ingenting att göra med det. Synd, det vore häftigt att skriva en berättelse i den andan. Eller hur?

På tal om det. Jag läste ut Att Skriva, av Stephen King idag (det gick fort, jag är nöjd) och började därför på Jack Uppskäraren, vilket inte är en skönlitterär bok, utan mer av fakta. Men den är intressant, och jag kan besserwissra mig efter jag läst den, så det är helt klart värt det.

Bakgrundhistorien

Det hade nu gått två år sedan Göran och Sara flyttade från staden till det lilla samhälle de nu bodde i. Göran fick snabbt anställning hos ett trädgårdsföretag. Där fick han inte bara lära känna nya människor, utan också en chans att lära sig staden, då hans arbetsplats varierade kraftigt. Hans fru, Sara, jobbade hos en större tidning och hade fått en viktigare post längre bort från staden, vilket ledde till att de flyttade.
De hade nu varit gifta i nära tjugo år. Det hade varit lyckliga år, de flesta av dem, men på senare tid fann de inget nöje i att umgås med varandra. Småpratet vid frukosten hade bytts ut mot kalla konstateranden om uppseendeväckande saker i dagens tidning eller någon kommentar om gårdagens fotbollsmatch.
Trots det långa äktenskapet hade de inga barn, något både Göran och Sara beklagade stort. De hade vid flera tillfällen pratat om adoption, men Göran tyckte inte det kändes rätt att någon annan man egentligen var fadern, Sara brukade skrika att det inte spelade någon roll. Göran sköt ju ändå bara lösa skott.
Att Sara var tvungen att flytta för att få jobba kvar kom som en lättnad för de båda. Området de bodde i tidigare hade varit högljutt och på senare tid blev inbrott allt vanligare. Det var inte ovanligt att det tjöt polissirener både natt och dag och för Sara, som ofta jobbade sent på nätterna, var sömnen för viktig för att störas, speciellt om det var för att några femtonåringar kastade spritflaskor på gården nedanför lägenheten.
Göran hade hoppats att det skulle lösa sig med hans och Saras relation när de flyttade till ett bättre område, men det visade sig att han hade fel. Sara jobbade ofta natt och på dagarna antingen sov hon eller var för trött för att orka umgås. Hon ringde ofta från jobbet för att höra med Göran vad han gjorde, men Göran svarade inte när han såg vem det var som ringde. Nummerpresentationen på telefonen var Görans bästa vän.

Ett hörn

Jag skulle vilja möblera om. Jag skulle vilja rensa ut det lilla skrymslet i mitt rum, det som är fullt med massa onödig skit såsom pärmar från de tidiga skolåren, saker från träslöjden och gamla tidningar. Sedan skulle jag vilja flytta min byrå, jag använder ju bara två av sex lådor, så den skulle man säkert kunna hitta en ersättare för. Sedan flytta gitarren. Kanske ställa den vid sängändan?
Jag vill köpa ett bord, något skrivbordsliknande, en lampa som inte tar upp så mycket plats och en bekväm kontorsstol utan armstöd. Placera detta i skrymslet, stolen där byrån är nu. Sedan vill jag ha en liten bärbar dator där. En dator utan internet.

Jag insåg förut att jag aldrig kommer få den skrivhörnan jag behöver om jag inte tar tag i det. Jag planerade först att satsa på det när jag flyttar härifrån, då jag kommer ha ett helt nytt utrymme att möblera som jag känner passar. men det betyder att jag kommer få vänta alldeles för lång tid med att verkligen komma igång. Som det ser ut nu kommer jag inte få någon struktur på det. Hela tiden kommer internet störa, jag kommer sitta vid datorn och tänka "Jag måste bara kolla upp det där, det går fort", och sedan är rytmen förstörd. Det går inte. Struktur! Det är vad jag behöver! En rytm. Jag behöver ett hörn.

Läsuppdatering

Idag läste jag ut Murakami Harukis The wind-up bird chronicle. Det var en bra bok, en lång bok, en tung bok. Det tog tid att läsa den, längre tid än väntat, det måste jag erkänna. Men den var riktigt, riktigt bra.
Tidigare idag, nr jag vek tvätt och tittade på Stargate Atlantis (or whatever) kom posten. Han tutade och ringde på dörren. Han kom med paket. Bland dessa paket var ett paket till mig. Från Bokus. Jag blev glad när jag öppnade det och såg att det var Att Skriva av Stephen King. Jag gillar Stephen King, speciellt hans förord. Är det fler än jag som faktiskt läser förord och finner stort nöje i dem? Eller är jag bara konstig? Jag ser nästan mer fram mot att läsa förorden än själva boken nu för tiden. Och jag har insett vilken skillnad det är på bra och dåliga förord, gosh, snacka om att vissa är bättre på det än andra.
Nåja, var var jag?
Jag tror inte det var så mycket mer... Nästa avsnitt om Göran lär dyka upp snart, jag blev djävligt pepp på att skriva om honom efter gårdagens avsnitt. Det känns bra.
Over and out.

Och just det! Bli medlemmar på boktipset.se! Det är en bra sida.
Och läs Förlorade Minnen!

Träffa Göran.

I en mörkblå, solkig morgonrock satt han där, bedövad av sina sorger. En skål till hälften fylld med gamla nötter och en ljummen, blaskig lättöl stod framför honom på bordet, tillsammans med gårdagens Metro. Det feta håret och hade sedan länge förlorat sin glans. Inget schampo kunde hjälpa honom nu.
Hans djupa rosslande andetag, avbrutna av våldsamma hostattacker, blandades med nötternas kras mellan käkarna och tidningens nervösa prasslande. På väggen hängde en klocka från 1996 som trots all förmodan fortfarande fungerade. Om än lite haltande. Det ojämna tickandet störde läsandet.
Tick... tick tick... tick... tick
Under klockan, på diskbänken, stod en vit kaffekanna med gammalt intorkat kaffe och ett kaffefilter fyllt med nästan orange mögel. Det var bara Sara som gjorde kaffe i det här huset, och hon hade varit bortrest i flera dagar nu.
Med ögonen stängda för en djup suck sköt Göran trött ut stolen från bordet och la ifrån sig tidningen. Han drack det sista av ölen och gick bort till diskbänken, där han slängde den tomma flaskan i pappersåtervinningen. Med rödsprängda ögon tittade han upp på klockan.
"Djävla sattyg", mumlade han tyst för sig själv medan han drog fram en pall. Mödosamt klättrade han upp på den och plockade ned klockan från väggen. Väl nere på golvet plockade han ut batterierna och slängde dem i samma påse som ölflaskan. Sedan gick han för att leta reda på nya batterier.

usagi to kame

Nu sitter jag och läser Sköldpaddan och haren. På japanska. Det går inget vidare, jag förstår ingenting. Då är det tur att det finns en ordlista med i princip varenda ord och fras alldeles till höger om historien, och att jag läst historien på svenska förr. Men det ska gå, bannemig.

Lost in translation

Ja, den har jag nu sett. Igen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser den över hur fullkomligt fantastisk den faktiskt är. Både Bill Murray och Scarlett Johansson är i en klass för sig. Jag kan inte låta bli att redan längta tills nästa gång jag ska se den.
Nu vill jag se Tonari no Totoro!

Planer

Jag känner att, efter jag skrev klart novellen, helt plötsligt tog slut med skrivandet. Det tycker jag inte om. Arbetet med romanen har helt stannat upp och jag får bara nya idéer till fortsättningshistorier till Förlorade Minnen. Tror dock att det har mycket med sjukan att göra. Det är väl inte det bästa tillståndet att skriva i, kan jag tänka mig.

Nu ska jag snart åter läras upp för att jobba för Pocketgrossisten. Den här gången blir det en längre period, nämligen hela fyra veckor. Förra året var det bara två. Nu presenteras mina planer för sommaren:
Juni - Bo hos Macke i Göteborg, läsa Kreativt skrivande på distans och naturkatastrofer på GU.
Juli - Jobba för pocketgrossisten.
(början av) Augusti - Leka med folk i värmland.
September - Förhoppningsvis flytta till Borås för att läsa högskola.

För övrigt hatar jag mitt ordbehandlingsprogram som vill särskriva allt. Seriöst, vilken inkompetent idiot programmerade skiten?