Jag tog ett liv i dag

Jag tog ett liv i dag.

Ljudet klamrar sig fortfarande kvar i mina tankar, det fasansfulla ljudet. Det ringer i mina öron, ett tonlöst, både torrt och vått ljud. Både våldsamt och fridfullt. Känslan sitter fortfarande kvar under foten, likt ett tuggummi som vägrar lossna.

Det var på väg hem från en vän. Vi hade umgåtts under dagen. Hans syskon var där, och det bjöds på både middag, glass och kaffe. Kaffe i två omgångar. Någon gång försvann mina nycklar och min mobil. Ingen vet var de tog vägen. Först var de där, sedan var de borta.

Det är början av augusti, jag vet inte vad det är för årstid. Väderrapporten säger att det ska bli fint väder den kommande veckan. Tjugo grader varmt, säger de. I natt regnade det något förskräckligt. Jag blev väckt av åskan. Det var andra gången det åskade det dygnet. Två gånger åska, två gånger kaffe. Bara ett taget liv.

Hans far blir sakta bättre. Kan andas själv nu. Min far tvingades till akuten. Kan vara blodförgiftning. En ensam låga dansar på min vänstra sida, sprider en svag doft av vanilj. Från nedervåningen hörs Lotta från TVn. Hennes klädsel är för färggrann för mig. Jag står inte ut. Nattens åska fick mig att tänka på Jurassic Park. Blixtarna klöv himlen, lämnade gröna och blå avtryck bakom ögonen. Mullret överröstade till och med regnet. Regnet föll tungt, utan blåst. Det blåste inte. Himlen var grå, likt aska.

Det var inte meningen att ta ett liv. Jag kunde inte förhindra det. Ett lätt regn duggade, lämnade små droppar i mitt hår och blötte marken. Regnet fick snäckorna att komma fram. Vinbärssnäckorna. Jag klev över en gren. Den hade ramlat från ett träd. Redan innan min fot krossat skalen visste jag att det var för sent. Ljudet ringer fortfarande i öronen. Känslan under foten finns fortfarande kvar. Jag ville inte titta bakåt. Jag ville inte se.

Jag tittade bakåt. Och likt blixtarnas avtryck lämnade också detta en bild på min näthinna.

Jag tog ett liv i dag.