Vid matbordet

"Dessa djävla invandrare"

Det var vad jag hörde idag, för bara en liten stund sedan, när jag satt och åt. Far hade gjort lax, och vi åt den tillsammans med potatis. Jag hade en lättöl, far och mor drack vin. Allt är frid och fröjd.
Den yngste vid bordet, låt oss kalla honom S, berättar någon historia om hur han och några kompisar var i uddevalla, där kom det tydligen fram "en djävla turk" och puttade på honom. Och så håller det på en liten stund. Till slut bestämmer jag mig för att gå, det finns inte någon anledning att sitta kvar.
"Jag tror jag går in", säger jag, varpå mamma svarar: "Ja, det är kallt."
"Det är inte därför", svarar jag. "Jag vägrar bara befatta mig med rasister."
Då får min farsa luft också: "Förstår du inte vad som händer med Sverige? Ser du inte?"
Jag valde att inte svara.

Och jo, jag ser vad som händer. Jag vet mycket väl vad som händer. Det här förbannade landet håller på att ruttna. Men det ruttnar från insidan. Det beror inte på de som kommer hit, det beror på de som redan bor här.
"De djävla svenskarna"

Fy fan. Jag mår illa.