Bokprat

Det Mörka Tornet, av Stephen King handlar om Roland, den sista revolvermannen i en värld som gått vidare. King började skriva berättelsen i slutet av 70-talet, och han blev färdig med den 2003. Det är en serie på sju böcker, där vi får följa Roland och hans ka-tet, dvs hans grupp som är förenade genom ka, ödet.

Jag har precis plöjt igenom den fjärde boken i serien, Magiker och Glas, som till stor del handlar om Rolands barndom. Det lustiga med de här böckerna är att de inte tar så stor plats i ens liv under tiden man läser dem, men gör sig hela tiden påminda efteråt. Jag läste ut Magiker och Glas i går. I dag längtar jag tillbaka. Det är något jag aldrig riktigt upplevt förut. Jag har självklart saknat böcker jag läst ut, men aldrig känt behovet av att återvända till världen den utspelar sig i.

Många böcker är jättebra när man läser dem, men lämnar inget som helst bestående intryck efteråt, och de är bortglömda efter en vecka. Isabel Allendes ungdomsböcker är typiska sådana, Harry P likaså.

Just nu läser jag Och solen har sin gång, av Ernest Hemingway. Den är bra. han skriver bra. Även om det inte är det roligaste jag läst, så finner jag nöje i den. Efter den ska jag hoppa på Kafka på Stranden, av Murakami Haruki, som kommer bli den första Murakamiboken jag läser på svenska. Jag fick, efter månaders av tjatande, min mor att läsa den. Hon blev förälskad, liksom så många andra, i Murakamis sätt att skriva och berätta historier. Jag förstår till fullo. Jag är också förälskad i honom.

Jag har nu, via adlibris, beställt The Dark Tower: The Gunslinger Born, som är en Marvelproduktion skriven av Robin Furth och Peter David och tecknad av Jae Lee och Richard Isanove. Den tar upp Rolands barndom i Gilead. En berättelse i färd på 240 sidor och hårdpärm. Jag tror jag börjar bli lite besatt. Lite som Roland, och hans djävla Torn, som Eddie skulle sagt.

I morgon ska vi diskutera skrivkriser, om hur det är att tvivla på sina verk. En romans identitetskris, om ni så vill.