Träffa Göran.

I en mörkblå, solkig morgonrock satt han där, bedövad av sina sorger. En skål till hälften fylld med gamla nötter och en ljummen, blaskig lättöl stod framför honom på bordet, tillsammans med gårdagens Metro. Det feta håret och hade sedan länge förlorat sin glans. Inget schampo kunde hjälpa honom nu.
Hans djupa rosslande andetag, avbrutna av våldsamma hostattacker, blandades med nötternas kras mellan käkarna och tidningens nervösa prasslande. På väggen hängde en klocka från 1996 som trots all förmodan fortfarande fungerade. Om än lite haltande. Det ojämna tickandet störde läsandet.
Tick... tick tick... tick... tick
Under klockan, på diskbänken, stod en vit kaffekanna med gammalt intorkat kaffe och ett kaffefilter fyllt med nästan orange mögel. Det var bara Sara som gjorde kaffe i det här huset, och hon hade varit bortrest i flera dagar nu.
Med ögonen stängda för en djup suck sköt Göran trött ut stolen från bordet och la ifrån sig tidningen. Han drack det sista av ölen och gick bort till diskbänken, där han slängde den tomma flaskan i pappersåtervinningen. Med rödsprängda ögon tittade han upp på klockan.
"Djävla sattyg", mumlade han tyst för sig själv medan han drog fram en pall. Mödosamt klättrade han upp på den och plockade ned klockan från väggen. Väl nere på golvet plockade han ut batterierna och slängde dem i samma påse som ölflaskan. Sedan gick han för att leta reda på nya batterier.