Bakgrundhistorien

Det hade nu gått två år sedan Göran och Sara flyttade från staden till det lilla samhälle de nu bodde i. Göran fick snabbt anställning hos ett trädgårdsföretag. Där fick han inte bara lära känna nya människor, utan också en chans att lära sig staden, då hans arbetsplats varierade kraftigt. Hans fru, Sara, jobbade hos en större tidning och hade fått en viktigare post längre bort från staden, vilket ledde till att de flyttade.
De hade nu varit gifta i nära tjugo år. Det hade varit lyckliga år, de flesta av dem, men på senare tid fann de inget nöje i att umgås med varandra. Småpratet vid frukosten hade bytts ut mot kalla konstateranden om uppseendeväckande saker i dagens tidning eller någon kommentar om gårdagens fotbollsmatch.
Trots det långa äktenskapet hade de inga barn, något både Göran och Sara beklagade stort. De hade vid flera tillfällen pratat om adoption, men Göran tyckte inte det kändes rätt att någon annan man egentligen var fadern, Sara brukade skrika att det inte spelade någon roll. Göran sköt ju ändå bara lösa skott.
Att Sara var tvungen att flytta för att få jobba kvar kom som en lättnad för de båda. Området de bodde i tidigare hade varit högljutt och på senare tid blev inbrott allt vanligare. Det var inte ovanligt att det tjöt polissirener både natt och dag och för Sara, som ofta jobbade sent på nätterna, var sömnen för viktig för att störas, speciellt om det var för att några femtonåringar kastade spritflaskor på gården nedanför lägenheten.
Göran hade hoppats att det skulle lösa sig med hans och Saras relation när de flyttade till ett bättre område, men det visade sig att han hade fel. Sara jobbade ofta natt och på dagarna antingen sov hon eller var för trött för att orka umgås. Hon ringde ofta från jobbet för att höra med Göran vad han gjorde, men Göran svarade inte när han såg vem det var som ringde. Nummerpresentationen på telefonen var Görans bästa vän.