Idag åkte jag och far motorcykel. Den stora vita Goldwingen. Vi åkte till Lysekil. Jag lämnade både plånbok och mobil hemma. Bara jag, far och motorcykeln. Vi körde en stund, vinden hamrade mot hjälmen och bilisterna kollade mer på motorcykeln än på vägen. Vi kom till en verkstad (or something) och far gick in. När han kom ut igen hade han med sig lite folk, de var äldre herrar som alla hade intresse i motorcyklar. De började prata och min far sa:
"Ja, grabben sa att han ville åka motorcykel idag så vi tog en tur." Sedan skrattade de gemensamt och förstående.
Jag satt uppe på mitt rum när det hela började, jag satt och skrev. Pappa sa att han skulle ge sig ut med motorcykeln en stund, att han skulle till Lysekil.
"Jag följer med", sade jag. "Det var ju två år sedan jag åkte sist." Sedan åkte vi.
"Ja, grabben sa att han ville åka motorcykel idag så vi tog en tur." och "Jag följer med. Det var ju två år sedan jag åkte sist." - Ser vi någon skillnad i hur vi uppfattar saker?
Inlägg
2 kommentarer:
Intressant. Föräldrar har en förmåga att vända saker till "Hon ville ju det, så..." har jag märkt.
Oh ja, hela tiden. De skyller allting på oss.
Skicka en kommentar