Arg

Vissa dagar, nej, vissa stunder känner jag att jag bara vill slå sönder saker. Förstöra, bränna upp och skrika. Oftast beror det på småsaker. Som nu, till exempel. Jag är arg. Jag är svinförbannad. Jag svettas, jag skakar, min blick flackar och det är ett under att jag klarar av att skriva här alls.

Det beror, som sagt, på småsaker.

Jag har varit och handlat, tar bussen hem. Det regnar, det är mörkt och det blåser. Jag har dator i väskan, inlindad i en plastpåse. Eftersom bussystemet i Borås inte har någon grund i någon logik jag känner till står jag självklart på fel hållplats. Jag lyckas genomskåda det och flytta mig de hundra meter som krävs för att komma till hållplatsen på andra sidan vägen. När bussen kommer kliver jag på och den går, tack och lov (och en smula förvånande) dit jag ville. Jag går av, fäller upp paraplyet och inser att blåsten som vanligt är riktigt djävlig mot mig. Den blåser nämligen från alla håll samtidigt. Det spelar inte den minsta djävla roll åt vilket håll jag håller paraplyet, för när jag parerar vinden på ett ställe blåser en vind från andra hållet och river nästan sönder leksaken jag använder som skydd. Om och om och om igen. På två hundra meter blåser det bort ungefär sex gånger. Ilskan börjar byggas upp. Jag sväljer lite oftare, andas lite tyngre.

Jag kommer in i huset går upp för trappan, låser upp dörren till rummet och rynkar på näsan. Fan... I förrgår var soptunnan full, jag har en otömd soppåse i rummet. Och den luktar. Ilskan stiger ytterligare lite när jag tvingas springa ner och slänga den. Ut i regnet och blåsten igen.

Tillbaka på rummet. Sliter av mig jackan, jag är svettig, trött och irriterad. Tar upp datorn från väskan, får en stöt. Sätter den på skrivbordet och slår i tån i stolen. Skrivaren står i vägen och skrivbordet är fullt av papper. Sliter ur alla kablar ur Dellskrivaren, slänger in skiten i garderoben och lägger allt skräp i soffa och säng. Nu är jag i form för att slå sönder allt som råkar ligga i vägen. Händerna darrar och blicken går inte att fästa. Och INGENTING HAR EGENTLIGEN HÄNT!

Förbannat!