Jag har sagt tidigare att det finns två anledningar till att jag skriver. För att berätta en historia för er, och för att berätta en historia för mig. Flera gånger tidigare har jag försökt strukturera upp mina historier. jag har gjort tankekartor, skrivit post-itlappar, fyllt nästan en full anteckningsbok med små scener jag vill ha med. Jag har skrivit karaktärsbakgrunder, gett dem favorituttryck och små tix, jag har letat efter bilder som liknar karaktärerna och sökt i filmer och böcker efter personer jag kan få inspiration från. Jag har tagit fram arketyper och skrivit småberättelser om personerna för att få en överblick över dem och jag har haft samtal med dem i tanken. Jag har gjort upp långa scheman för händelseförlopp och dialoger och gjort anteckningar på både kvitton, i skolböcker och på mobilen.
Det hjälper inte.
Tvärtom.
Ju mer tid jag lägger på förberedelser, desto svårare blir det att skriva. Det hjälper inte att jag i detalj beskriver Johns lägenhet, om jag ändå inte känner att jag får ut något av att beskriva den för er. Att planera är som att spoila för mig själv. Jag vill inte veta vart jag ska. Jag vill att berättelsen ska ta mig på en resa, att jag ska få samma upplevelse att skriva den som ni får av att läsa den.
Men jag har förstått att det inte kommer fungera i långa loppet. Det kanske fungerar när jag skriver kortare noveller. Eller till och med lite längre noveller. Men det kommer inte fungera när jag vill skriva böcker. Det fungerar inte med boken jag skriver nu. Jag virrar bara bort mig i mina egna ord. Och det trivs jag inte med.
Nu ska jag fortsätta med tankekartan inför nästa novell. Jag har skrivit tre rubriker, och det börjar redan dö för mig. Men jag ska kämpa. Det här ska gå.
Bannemig.
Inlägg
