Den äckliga människan

Vad har människan för rätt till att bestämma huruvida vi ska tillåta en djurart att finnas kvar eller ej. Det pratas om att vargarna i Sverige bör utrotas för att de attackerar får, hundar och dylikt. No Shit? Vad förvånad man blir att vargarna dödar det de behöver äta. Jag som var helt säker på att man kunde hålla sig mätt som rovdjur utan att behöva döda. Men ack, så fel jag var.

Som "härskare" över jorden anser jag att människorna har ett enda riktigt viktigt uppdrag, och det är att göra allt för att skydda och bevara de djurarter som är hotade. Det ska inte ens behöva pågå en diskussion huruvida det är värt att skydda en art. En diskussion om huruvida vi tjänar någonting på att den överlever. För i HELVETE! Kom igen. Mänskligheten får mig att vilja spy. Vi får mig att må illa med våra äckliga översittarfasoner. "Du får vara med och leka, du får det inte. Du är bra nog för att spela i mitt lag, du är det inte."

Om jorden är en idrottssal i lågstadiet är människorna den coola killen som väljer lag först. Vi är den killen vi alltid velat banka skiten ur. Vi är den killen som alla velat vara, men bara för makten. För alla vet att den killen bara är omtyckt av de han väljer. Fast vad spelar det för roll? De som inte gör någon nytta behöver ju inte vara med och leka, eller hur?

i

"Aj då, batterierna till iPhonen är nästan slut, då kan jag ju inte lyssna på musik på vägen ner till skolan. Vad göra, vad göra? Nåja, får klara mig utan musik då."

...

När Kristoffer i höstkylan traskar mot skolan ligger iPoden fortfarande kvar i rummet, bortglömd, ersatt och ensam.

Jag ska bättra mig.

Att komma igång igen

Okej, så nu har jag läst kapitel 1 i boken jag skriver. Jag är fortfarande inte nöjd med hela grejen, men jag ska försöka ta nya tag nu. Bara fyra kapitel kvar att läsa innan jag ska skriva vidare. Men ja, det finns en hel del kvar att jobba på.

I dag fick jag Mörkrädd av Andreas Roman på posten. Har läst en del och är nöjd. Det verkar vara en bra bok. Lite för många "så" för min smak bara... För varje "så" försvinner flytet i läsandet. Skärpning Andy! Men utöver det - Bara prima.

Nu var det någonting mer jag tänkte skriva här, men det försvann visst. Nåja. Hej hopp.

Åkesson

Kan det vara så att Jimmie Åkesson är en av Sveriges mest komiska män? Jag menar, att dra ett skämt är kul, men att vara ett är så otroligt mycket mer.

Dem

Varje gång jag ser ett "dem" där det ska vara "de" dör en del av mig.

I den här takten kommer det inte finns många levande delar kvar snart. Det är illa. Usch.

Istället för vad jag borde göra

Nu ska jag, istället för att plugga, titta på Låt den rätte komma in. Jag ska äta upp det sista av Antonias godis (i alla fall det jag gillar, resten lämnar jag åt gamarna).

Nu har värmen i rummet kommit igång. Elementen eldar på både här och i duschrummet i källaren. And I like it! Om jag kunde ta tag i att diska, köpa fler tallrikar, dammsuga, städa, plugga och vända rätt på dygnet vore allt helt underbart. Den turen har jag ju inte, dock. Men jag är nöjd ändå. Det har blivit dåligt med uppdateringar på bloggen det senaste, och jag är rädd att det kommer fortsätta vara så ett tag framåt. Jag har nämligen inget vettigt (eller mindre vettigt heller, för den delen) att skriva om. Men frukta inte! Fortsätt komma hit med jämna mellanrum, jag kan ju ändra mig och få en sådan där trevlig aktiv bloggperiod igen. Right?

Arg

Vissa dagar, nej, vissa stunder känner jag att jag bara vill slå sönder saker. Förstöra, bränna upp och skrika. Oftast beror det på småsaker. Som nu, till exempel. Jag är arg. Jag är svinförbannad. Jag svettas, jag skakar, min blick flackar och det är ett under att jag klarar av att skriva här alls.

Det beror, som sagt, på småsaker.

Jag har varit och handlat, tar bussen hem. Det regnar, det är mörkt och det blåser. Jag har dator i väskan, inlindad i en plastpåse. Eftersom bussystemet i Borås inte har någon grund i någon logik jag känner till står jag självklart på fel hållplats. Jag lyckas genomskåda det och flytta mig de hundra meter som krävs för att komma till hållplatsen på andra sidan vägen. När bussen kommer kliver jag på och den går, tack och lov (och en smula förvånande) dit jag ville. Jag går av, fäller upp paraplyet och inser att blåsten som vanligt är riktigt djävlig mot mig. Den blåser nämligen från alla håll samtidigt. Det spelar inte den minsta djävla roll åt vilket håll jag håller paraplyet, för när jag parerar vinden på ett ställe blåser en vind från andra hållet och river nästan sönder leksaken jag använder som skydd. Om och om och om igen. På två hundra meter blåser det bort ungefär sex gånger. Ilskan börjar byggas upp. Jag sväljer lite oftare, andas lite tyngre.

Jag kommer in i huset går upp för trappan, låser upp dörren till rummet och rynkar på näsan. Fan... I förrgår var soptunnan full, jag har en otömd soppåse i rummet. Och den luktar. Ilskan stiger ytterligare lite när jag tvingas springa ner och slänga den. Ut i regnet och blåsten igen.

Tillbaka på rummet. Sliter av mig jackan, jag är svettig, trött och irriterad. Tar upp datorn från väskan, får en stöt. Sätter den på skrivbordet och slår i tån i stolen. Skrivaren står i vägen och skrivbordet är fullt av papper. Sliter ur alla kablar ur Dellskrivaren, slänger in skiten i garderoben och lägger allt skräp i soffa och säng. Nu är jag i form för att slå sönder allt som råkar ligga i vägen. Händerna darrar och blicken går inte att fästa. Och INGENTING HAR EGENTLIGEN HÄNT!

Förbannat!