Att komma igång igen

Allt jag vill bli är en Ordens Mästare.

Eller satsar jag för högt nu?

Skämt åsido (eller?), nu ska jag komma igång med skrivandet igen. Har haft tillräckligt lång paus (för lång), och det är inte okej. På tisdag eller onsdag ska jag skriva åtminstone två timmar. Vilken tid jag sitter kommer jag skriva här dagen innan, och om ni ser mig vara online under den tiden på MSN eller dylikt så får (ska) ni skälla på mig (eller helt enkelt blocka mig under den tiden). Nu ska här bli disciplin!

Notes to self:

-Diska ur stekpannan direkt efter middag. Gårdagens margarin är ett helvete att få bort.

-Ställ inte av misstag in margarinet i frysen efter användning...

EDIT:

-Lägg först i potatisen, koka sedan upp vattnet nästa gång.

Livet i Borås: En glimt av vardag

Med kepsen neddragen över det otvättade håret och händerna djupt i fickorna går jag ner mot centrum. Ett tunt, knappt märkbart regn faller tyst från himlen, likt kristaller. Solen lyser starkt och tillsammans är de som två skilda, men gemensamma världar. Luften är tjock och kvav och inte ens vinden får bort lukten av åska. En del går med paraplyn uppfällda men de flesta verkar ignorera regnet och sköta sina ärenden med bara lite snabbare steg än vanligt. Vägarna är ovanligt fulla för att vara lördag och från så gott som varje utfart kilar ytterligare en bil ut i staden.

Utan att se några bekanta ansikten fortsätter jag med mitt ärende. Jag köper potatis, fiskpinnar samt lingon, dagens middag och börjar sedan dra mig hemåt igen. Blåsten tilltar i styrka och de mörka molnen skingras. Vid tiden jag når dörren till huset har det helt upphört att regna, och endast den kvava lukten ligger kvar som ett täcke över staden. Längst Nordängsgatan skymtas inga tecken på liv.

Livet i Borås: Stressen

Jag är skitstressad. Jag har inte rakat mig sedan måndags, äter makaroner och köttbullar varje dag, om jag inte äter ute, jag stressar hem efter skolan och jag prioriterar bort saker som att ställa i ordning allt efter jag plockat upp det ur flyttlådorna.

I dag ska jag till Göteborg, jag ska träffa Macke och Tiina (och Lunkan?), och sedan ska jag sova på deras soffa. Ty i morgon är tentan. I morgon kan jag äntligen, efter klockan 13, släppa stressen lite och börja ta hand som saker. Men usch, jag har ångest.

I går var det party. Först simmade folk i Viskan och hängde ett ölhalsband om en staty, och sedan drack vi. Jag kände mig mycket schlet'n när jag vaknade i morse, riktigt dräggig faktiskt, men det har börjat gå över nu. Nu ska jag koka makaroner och steka köttbullar, och sedan dags att börja med plugget igen. Men usch, jag har ångest.

Livet i Borås

Med för små gummihandskar, världens minsta diskbänk, ingen diskho och med vatten värmt i vattenkokaren är diskningen ett helt eget kapitel i Livet i Borås (härefter kallat LiB). Gummihandskarna stoppar effektivt blodflödet i händerna, medan det kokade vattnet samtidigt bränner hysteriskt. Den lilla diskbänken begränsar möjligheten att röra sig och slasken som ersätter diskhon är placerad så det krävs stora akrobatiska övningar för att skölja av disken.

I övrigt är LiB bra. Jag gillar klassen och jag gillar staden. Trots att det är omöjligt att hitta någonting som är öppet efter klockan tolv på en måndagskväll då man, efter krogen, är hungrig. Jag har än så länge klarat mig utan regn, men molnen börjar hopa sig utanför fönstret, och jag tror det snart blir blött. Men jag klagar inte, regn är bättre än blåst.

I dag inhandlades ett sexpack öl samt knäckebröd och mjölk. Tal (uttalas "tall) sov på soffan i natt då han missade sista bussen hem till Göteborg och om tio minuter ska delar av klassen iväg och spela brännboll. Själv ska jag plugga inför fredag.

Nu är jag hungrig. Jag ska äta en banan i väntan på att vattnet ska kallna lite. Jag gillar att ha hud på mina händer, och känner inte att det är värt att bränna bort den redan nu i så unga år.

För fler uppdateringar om Livet i Borås, besök min blogg lite då och då, så håller jag dig uppdaterad.

Cykel

Jag har inte rört en cykel på... Jag vet inte hur länge. Men i går, helt utan förvarning, tog jag cykeln och cyklade. Det var vingligt, det måste erkännas, och det var kallt om öronen. Efter en stund kom jag på att jag inte kan några trafikregler för cyklar över huvudtaget. Inte det minsta. Leda cykeln över övergångsställen, så mycket kan jag, men that's it. Jag får nog plugga på lite, känner jag. Att vara en trafikfara är inte direkt ett av mina mål, om vi säger så.

Lite jobbigt också att Borås nästan enbart består av backar. Men man lär ju få starka ben efter ett tag. Alltid något.

Go:teborg

Nu händer det saker i Sverige. På riktigt. Stora grejer. I Göteborg till exempel. Där har de tagit tag i saker och designat sig en ny logga. Även om designat är ett starkt ord. De har snurrat en bokstav lite. Och kanske valt en font. Eller så kanske de tog fonten som var förvald i ordbehandlaren? Vad vet jag.

"Den nya grafiska profilen kommer att genomsyra all kommunikation för bolaget och all marknadsföring för besöksstaden och destinationen Göteborg. Det blir ett tilltal som känns igen och som stärker bilden av vår stad, säger Leif Nilsson VD på Göteborg &Co.", skriver Göteborg&Co på deras nyhetssida.

Jag har mina tvivel om det hela. Inte nog med att Go:teborg är helt fantastiskt fult, det är nog inte många som faktiskt kommer veta hur det uttalas. Om de inte känner till Göteborg sedan innan, vill säga.

Jag har svårt att det hela seriöst. Men jag vet inte. Det kanske bara är jag?

Flogging Molly

Jag har börjat lyssna på Flogging Molly igen. Det är grejer, det.

I morgon flyttar jag. Det också grejer, det.

Beslut

I dag fick jag meddelande från CSN. De meddelade att mina studieresultat inte räcker till och att beslutet om studiestöd dröjer.

Helt plötsligt försvann all pepp inför flytten. Mitt rum i Borås kommer kännas som ett fängelse, platsen där jag är fast tills jag får reda på om jag tvingas flytta hem igen, eller om jag kan stanna. Introveckorna kommer ske under ett moln av oro.

Fredagen den 28e har jag omtentan, tre eller fyra veckor senare får jag reda på om jag får studielån eller ej. Den tiden kommer vara kul att studera under.

Nej. Nu ska jag äta en banan, svära lite till över vilka rövhål CSN är, och alltid kommer vara, och sedan ska jag fortsätta packa inför lördag. Bara att nu sker det i bedrövelsens tecken.

The Scorpion King

En muskelknutte och hans två kompanjoner med inte lika mycket muskler blir inhyrda för att de ska döda en elak snubbe som dödar allt folk i Egypten för att han inte gillar dem. De två kompanjonerna blir dödade och Muskelknutte får ännu mer anledning att döda Ondingen (Som har någon slags mohawkfläta). Han kidnappar Ondingens Sierska och drar med henne och sin nyfunne Följeslagare ut i öknen. De springer runt ett tag, dödar lite folk och hittar Den Stora Negerns gömställe. Sierskan ser att Ondingen kommer döda Muskelknutten och flyr till synes utan anledning tillbaka till Ondingen, och tvingar därmed Den Stora Negern, Muskelknutten och Följeslagaren att återvända dit för att riskera livet. DNS, M och F spöar skiten ur alla vakter och dödar O (tror jag). Alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Så tror jag den slutar, jag gick när det var tio minuter kvar. Filmen var... Inte imponerande. Den var ytterst grabbig, det spelades hårdrock i striderna och alla var stora och starka. Större delen av speltiden var strid, och inte särskilt snygg sådan. Karaktärerna var platta som papper och handlingen tunn som utspätt vatten. Dialogen var inget vidare den heller, de försökte hålla den rapp men det mesta föll direkt.

Nej, ingen bra film. Alls.

Tsunami

Skrivbordet är nystädat. Av någon anledning kommer jag få städa det varje dag då jag sätter mig för att plugga. Varje gång lyckas jag på något nästan magiskt sätt stöka ner det igen. Jag vet inte hur det går till.

I dag har jag läst en hel del, jag har läst Kafka på Stranden, av Murakami Haruki. Jag ångrar lite att jag läser den på svenska. Tror jag uppskattar språket mer då jag läser det på engelska. I fortsättningen blir det bara engelska Murakamiböcker för mig. Men det är en bra bok, en mycket bra bok.

Nu ska jag studera Tsunamis, sedan ska jag nog läsa ytterligare en stund och spela gitarr. Och titta på How I Met Your Mother vid sju då. Men nu är det dags att börja. Uppdatering lite senare i kväll kommer nog.

Break: Jag har egentligen ingenting mot reklam. Så länge den är hyffsat bra, vill säga. Där misslyckas Spotify totalt. Ni vet redan vad jag tycker om Way out westreklamen (För inte som vet: skjut den djäveln som släpper in tjejen som gör den i en radiostudio igen!), men nu har jag hittat ytterligare en sjuk fan, nämligen "Hej svenne, tja svenne, tjo svenne..." för Crotch Party. Kan de inte skaffa lite reklamer som faktiskt går att stå ut med? Västtrafik, crotch party, Tomas DiLeva, Way out west... Alla får mig att vilja skjuta mig i foten! Och det verkar ju som de bara har tre reklamer åt gången, så de återkommer ju hela tiden.

Tack och lov hittade jag ett knep: Pausa reklamen, stäng av ljudet på datorn, starta reklamen igen. Då går den utan att man behöver lyssna på den. Sedan är det bara att sätta på ljudet igen. Kryphål ftw!

Nej, tillbaka till stora vågor.

Att plugga

Jag har upptäckt att så fort jag sätter mig ner för att plugga börjar jag städa. Förr har jag trott att det helt enkelt handlar om undanflykter (vilket jag fortfarande till viss del är övertygad att det är), men jag har insett att det till stor del handlar om att jag helt enkelt inte klarar av att plugga i en för stökig miljö. Jag måste ha ett någorlunda rent skrivbord utan massa skräp på, jag måste ha fungerande penna och radergummi (radergummi är ett ord jag enbart använder i skrift. Suddgummi ser så fasansfullt fult ut), ett skrivblock med tillräckligt utrymme och gärna en dator (För wikipedia, tyda.se och dylikt).

Jag har nu skrivit knappt en halv sida i anteckningsblocket, läst ett stycke i kurslitteraturen, och jag är redan trött på deras USA-vinklade synsätt. Det gör mig förbannad att plugga, och det är ju inte så bra. Eller hur?

Uppdatering: Nu är jag färdig med dagens studerande. Jordbävningar har gåtts igenom, det har antecknats två sidor med stödord och förklaring och en halv skål med fisksoppa har ätits. Den andra halvan är under förtäring i detta ögonblick.

Jag skulle också vilja tacka The Haunted, Gorillaz, Blur, Sick of it All, Green Day, Dir en Grey, A Tribe Called Quest, The Good, The Bad & The Queen, In Flames, Less Than Jake, The Ark samt Wheatus för underhållning i form av musik under studietiden. Tack.

I morgon ska det pluggas Tsunamis. Stay Tuned for updates!

Jag tog ett liv i dag

Jag tog ett liv i dag.

Ljudet klamrar sig fortfarande kvar i mina tankar, det fasansfulla ljudet. Det ringer i mina öron, ett tonlöst, både torrt och vått ljud. Både våldsamt och fridfullt. Känslan sitter fortfarande kvar under foten, likt ett tuggummi som vägrar lossna.

Det var på väg hem från en vän. Vi hade umgåtts under dagen. Hans syskon var där, och det bjöds på både middag, glass och kaffe. Kaffe i två omgångar. Någon gång försvann mina nycklar och min mobil. Ingen vet var de tog vägen. Först var de där, sedan var de borta.

Det är början av augusti, jag vet inte vad det är för årstid. Väderrapporten säger att det ska bli fint väder den kommande veckan. Tjugo grader varmt, säger de. I natt regnade det något förskräckligt. Jag blev väckt av åskan. Det var andra gången det åskade det dygnet. Två gånger åska, två gånger kaffe. Bara ett taget liv.

Hans far blir sakta bättre. Kan andas själv nu. Min far tvingades till akuten. Kan vara blodförgiftning. En ensam låga dansar på min vänstra sida, sprider en svag doft av vanilj. Från nedervåningen hörs Lotta från TVn. Hennes klädsel är för färggrann för mig. Jag står inte ut. Nattens åska fick mig att tänka på Jurassic Park. Blixtarna klöv himlen, lämnade gröna och blå avtryck bakom ögonen. Mullret överröstade till och med regnet. Regnet föll tungt, utan blåst. Det blåste inte. Himlen var grå, likt aska.

Det var inte meningen att ta ett liv. Jag kunde inte förhindra det. Ett lätt regn duggade, lämnade små droppar i mitt hår och blötte marken. Regnet fick snäckorna att komma fram. Vinbärssnäckorna. Jag klev över en gren. Den hade ramlat från ett träd. Redan innan min fot krossat skalen visste jag att det var för sent. Ljudet ringer fortfarande i öronen. Känslan under foten finns fortfarande kvar. Jag ville inte titta bakåt. Jag ville inte se.

Jag tittade bakåt. Och likt blixtarnas avtryck lämnade också detta en bild på min näthinna.

Jag tog ett liv i dag.

Mörka Tornet

Begäret blev för starkt. I dag köpte jag Vargarna i Calla, bok sex i Det Mörka Tornet. Jag planerar inte att läsa den riktigt än, men att bara ha den ger lite tröst.

Skrivkris

Fem kapitel.

Eller ska jag kanske säga Femte kapitlet.

Det är så långt jag kommit nu. Till mitten av femte kapitlet.

Tio ord från 16000.

Men det är nu det börjar. Det är nu krisen börjar.

När jag var färdig med fjärde kapitlet, och tomt satt och stirrade på skrivmarkören som ensamt stod och blinkade under "Kapitel 5 -", då insåg jag att det var någonting som var fel. En känsla gnagde i mig, en känsla som sade "Är den här berättelsen värd att berättas?"

Först fick jag lite panik. Jag tänkte efter snabbt och kom fram till att jag inte kunde minnas mycket av vad jag skrivit i tidigare kapitel. Vad fan handlade boken om, egentligen? Fick jag över huvud taget någonting vettigt sagt, eller babblade jag bara på i all evighet utan att ge något som helst intressant att läsa?

Ni som hänger på Kapitel1 (Ni kan väl räcka upp en hand. Ingen? Okej.), och ni som hänger på Final Fantasy Universe (Ingen där heller? Säkra? Kom igeeen... Nåja...) kan ha sett en tråd som hette Att inte få någonting sagt, som tog upp precis det här ämnet. Tyvärr fick jag inga bra svar i någon av trådarna, så jag lämnade tankeverksamheten till mig själv istället.

Jag tror att det jag upplever, den här krisen, är något alla konstnärer, författare och musiker förr eller senare måste gå igenom. "Duger verkligen det jag gör? Är det bra nog?". Det kan handla om en målning, en serie, en film, en skiva eller, som i det här fallet, en bok.

På K1 fick jag många råd som "Man kan inte bara lita på inspiration" och "Man måste verkligen gå tillbaka och arbeta med texten, ingen skriver ett bra manus från första början."

Det är jättebra råd, det är det. Men det är sådant som jag sedan länge känt till, och de har ingenting med den här saken att göra. För det här handlar inte om skrivteknik, inspiration eller redigering. Utan om kärnan i det hela, nämligen berättelsen jag vill berätta för er.

Jag tror jag kan ta mig igenom krisen, jag tror jag redan har gjort det. Jag tror jag kommer tvingas genomgå den igen, om och om igen. Förmodligen en gång för varje bok som skrivs.

Och om jag inte lyckas klara mig igenom den någon gång, då vet jag i alla fall att det är dags att byta projekt, att det är dags att lägga ner den boken och börja på nästa.

Bokprat

Det Mörka Tornet, av Stephen King handlar om Roland, den sista revolvermannen i en värld som gått vidare. King började skriva berättelsen i slutet av 70-talet, och han blev färdig med den 2003. Det är en serie på sju böcker, där vi får följa Roland och hans ka-tet, dvs hans grupp som är förenade genom ka, ödet.

Jag har precis plöjt igenom den fjärde boken i serien, Magiker och Glas, som till stor del handlar om Rolands barndom. Det lustiga med de här böckerna är att de inte tar så stor plats i ens liv under tiden man läser dem, men gör sig hela tiden påminda efteråt. Jag läste ut Magiker och Glas i går. I dag längtar jag tillbaka. Det är något jag aldrig riktigt upplevt förut. Jag har självklart saknat böcker jag läst ut, men aldrig känt behovet av att återvända till världen den utspelar sig i.

Många böcker är jättebra när man läser dem, men lämnar inget som helst bestående intryck efteråt, och de är bortglömda efter en vecka. Isabel Allendes ungdomsböcker är typiska sådana, Harry P likaså.

Just nu läser jag Och solen har sin gång, av Ernest Hemingway. Den är bra. han skriver bra. Även om det inte är det roligaste jag läst, så finner jag nöje i den. Efter den ska jag hoppa på Kafka på Stranden, av Murakami Haruki, som kommer bli den första Murakamiboken jag läser på svenska. Jag fick, efter månaders av tjatande, min mor att läsa den. Hon blev förälskad, liksom så många andra, i Murakamis sätt att skriva och berätta historier. Jag förstår till fullo. Jag är också förälskad i honom.

Jag har nu, via adlibris, beställt The Dark Tower: The Gunslinger Born, som är en Marvelproduktion skriven av Robin Furth och Peter David och tecknad av Jae Lee och Richard Isanove. Den tar upp Rolands barndom i Gilead. En berättelse i färd på 240 sidor och hårdpärm. Jag tror jag börjar bli lite besatt. Lite som Roland, och hans djävla Torn, som Eddie skulle sagt.

I morgon ska vi diskutera skrivkriser, om hur det är att tvivla på sina verk. En romans identitetskris, om ni så vill.

Två grundläggande anledningar.

Det finns egentligen bara två grundläggande anledningar till varför jag skriver. Den ena är för att jag vill underhålla, berätta en berättelse för er. Jag har aldrig varit bra på det, aldrig haft förmågan att berätta en historia och hålla intresset uppe någon längre stund, poängen tappas alltid halvvägs och det hela faller ganska platt. Har aldrig kunnat dra ett bra skämt, har aldrig varit en bra talare. När jag skriver, däremot, då har jag mer koll, mer kontroll. Då kan jag skapa stämning, skapa en värld, skapa personer. Det jag saknar när jag pratar tjänar jag ihop när jag skriver.

Den andra anledningen är att jag vill berätta en historia. Men syftet med det är helt egoistiskt. Jag vill själv bli underhållen, få en berättelse berättad för mig. När jag sätter mig ner för att skriva vet jag inte var jag kommer hamna. Jag har inga planer på vad som kommer hända, inga förbestämda dialoger eller handlingar. När jag skriver förvånas jag över hur berättelsen utvecklas, och jag finner sidor hos karaktärerna jag aldrig kunnat ana. Om jag mot all förmodan faktiskt har planerat något händelseförlopp kan jag alltid lita på att det är ohållbart. Det dras åt ett annat håll och den ursprungliga planen kastas snart bort.

Jag har skrivit väldigt mycket de senaste två dagarna. I går skrev jag tre sidor, i dag har jag skrivit fyra. Hittills. Sammanlagt 29 sidor. Det har tagit sin lilla tid, men nu tror jag att jag faktiskt kommit igång på riktigt. Det kanske kan bli något, det här.