Att läsa

Vissa säger att man inte ska läsa någonting i stil med det man skriver; det är dumt, för det är alldeles för lätt att "råka skriva av", och ens egna idéer blir lätt färgade. Andra säger att man ska läsa mycket av liknande litteratur; man lär känna genren, och man lär sig mycket av att läsa vad andra gjort.

Jag vet inte riktigt var jag står. Än. Men jag har beställt David Gemmell, Raymod R. Feist och Terry Goodkind nu. Jag tror jag behöver läsa in mig lite i genren. Ska också läsa Nick Perumovs serie Svärdens väktare.

För övrigt har jag börjat se Battlestar Galactica (Nyinspelningen). Det verkar vara en mycket bra serie, och jag tror jag ska köpa den, snarare än ta resten av den från LoveFilm som jag gör nu. Är en serie värd att äga, helt klart.

De vs Dem

Hej och välkomna till Kristoffers språkkurs. Här lär vi oss vad man ska, och inte ska, använda i skrift. Vi har redan haft en genomgång, och då handlade det om ordet "så". I dag ska vi prata om att göra eller bli utsatt för.

Detta är ett problem som många tycks finna svårt. Jag ska göra det enkelt. Framför allt när det gäller att välja på "de" och "dem". Jag ska göra det enkelt för er: De sparkar på Dem. Där. Svårare än så är det inte. De gör något mot dem. Aldrig något annat. "Jag lyssnade på dem", "Ingen tyckte om dem", "De gjorde tre kullerbyttor över de nyfödda elefantungarna".

Vi kan jämföra. Vi tar en fast mening, t ex "s kastar glass på o" (Subjekt sparkar på objekt). Då subjekt är den som gör något, och objekt är den som blir utsatt för något. Då blir det så här:

Jag kastar glass på mig.

Du kastar glass på dig.

Vi kastar glass på oss.

De kastar glass på dem.

Subjekt kastar glass på objekt.

Hur skulle det bli om vi skrev tvärtom? Många skriver Dem där det ska vara de. Ett bra sätt att kolla detta brukar vara att byta ut de och dem mot t ex jag/mig.

Mig kastar glass på jag. Är det en bra mening? Om ja, fortsätt med dem som subjekt.

Och ett sista tips: undvik passiva meningar. "Gräsmattan klipptes av Jöns" låter aldrig lika bra som "Jöns klippte gräsmattan". Det bara är så. M'kay?

The Vampire Diaries, recensionsliknande grej.

The Vampire Diaries, efter ett avsnitt är... Låt mig säga så här: serien har ingenting att göra med vampyrer. Den handlar om problematisk kärlek, relationer och huvudpersoner som säljer på sitt utseende. Under tiden jag skriver det här går andra avsnittet, och det går i samma stuk. Eller... Det börjar på precis samma sätt.

Som titeln antyder har dagboken en viktig roll i det hela, och emellanåt får vi höra utdrag ur Stefan (Vampyren) och Elenas (tjejen med den typiska rollen). Lustigt nog är detta fullt av klichéer och på något sätt lyckas det de skriver komplettera varandra på ett alldeles utmärkt sätt.

Stefan och Damon (hans bror) är snygga enligt moderna termer, men ingen av dem är bra skådespelare. Stefan är otroligt stel, Damon är aningen bättre. Fast med ett sådant snett leende behöver man inte vara bra skådespelare för att bli favorit. Han har ju bad-assrollen också. Så det lär nog ordna sig fint.

Likheter med Twilight? De är många. Utan Twilight skulle The Vampire Diaries inte funnits. Bella och Elena står inte långt från varandra. Stefan och Edward är väl nästan kopior. Problematisk kärlek, vampyrer som inte dricker av människor, solljus som inte är något problem. Nyinflyttad snygg, "ung" vampyr som börjar i skolan, bor hos någon slags samlingsman för släkten och blir kär i tjejen som hans fiender vill ha.

Specialeffekterna (när en vampyr kastar en annan eller när någon hoppar ned från ett tak) är inte snygga. Inte alls faktiskt. Karaktärerna känns platta, och Elenas side-kick känns lite för mycket som Willow (spelas av Alyson Hannigan) i Joss Whedons Buffy the Vampire Slayer.

Vampyrernas roll är tämligen onödig. De är där för att vampyrer drar stor publik nu för tiden, oavsett i vilken skepnad. De bor i alla fall i ett... Om inte kråkslott så i alla fall kråkhus. Och det är ju bra.

Ska ni se serien?

Om ni gillar serier som behandlar problematisk, halvt omöjlig kärlek, och som också har den nya generationen vampyrer, så ja. Annars, nej.

Vampyrtrender?

Twilight-hysterin fortsätter. Den senaste bleka kopian är Vampire Diaries. Är detta det nya? Manliga, snygga vampyrer som går i skolan, tål solljus och inte dricker blod från människor? Var tog monstren vägen? De blodtörstiga, övernaturliga, ohyggliga monstren? Var är Nosferatu? Dracula? Jag har aldrig varit ett stort fan av vampyrer. Alltid gillat konceptet, alltid ogillar tolkningarna av det. Underworld var okej. Interview with an vampire också (dock har jag inte läst Ann Rices böcker, utan bara sett filmen). Men detta? Omöjlig kärlek? Nya versioner av Romeo och Julia, fast med en av familjerna som blodsugare.

Nej. Ge mig monster.

De nya superstjärnorna?

Bloggarna (de som skriver dem, inte bloggen i sig) är de nya kändisarna. Det är konstigt, det tycker jag allt. Speciellt när man kollar vad de flesta kändisbloggar faktiskt handlar om. Kläder, vad personen i fråga ätit och hittat på under dagarna. Kanske något argt inlägg om att skolan inte är tillräckligt fri. Isabella Löwengrip skrev för tre timmar sedan ett inlägg om att hon åkte hem från kontoret, lade sig på soffan och tänkte. Det inlägget har fått 74 kommentarer. Kenza fick 102 kommentarer på ett inlägg bestående av en mening om att hon tog en promenad. De flesta kommentarerna bestod dock mest av "vad myyysigt", så det kanske inte är så mycket att hurra för ändå.

Men ändå! Jag förstår mig verkligen inte på det. Bloggare får uppdrag av MTV, bloggare som startar egna företag, bloggare som är med i Paradise Hotel. Är bloggare verkligen de nya superstjärnorna?

Visst, Isabella Löwengrip har ett hyffsat snyggt språk, hennes dyslexi till trots, you gotta give her that. Men det finns många som skriver bättre, och intressantare, men som ändå saknar det stora besöksantalet hon har.

Jag förstår inte...