Stora nyheter!

Nu håller världen andan igen. Någonting stort har hänt. Världens politiker skakar och de ledande gråter tyst i sin mors famn. Nu har det bestämts, nu har domen fallit! Som jag har väntat, som jag har svettats, som jag har bitit på mina smutsiga naglar.
Nu har årets sill äntligen blivit utsedd!

En utbildning?

Nu har jag börjat fundera, och det är på tiden. Jag har börjat fundera lite på en utbildning, för en sådan kan ju vara bra att ha. Kan ju inte såsa runt här hur länge som helst. Jag surfade in på studera.nu och gick igenom hela listan med utbildningar. Det var helt värdelöst, ingenting intressant. Och det som var intressant var ingen idé att läsa, ty det skulle a) förmodligen inte leda till något och b) tvinga mig att flytta långt bort och ta lån, för att bara läsa någon enstaka kurs. Nej, jag behöver ett program.
Jag kom att tänka på att jag gillar böcker. Hmm.. Det kan ju leda till något. Något med skrivande kanske? Nja, skulle inte tro det. Det är inget yrke som går att leva på, det får bli fritidssyssla. Men vad finns det mer då? Bibliotekarie! Det slog mig som en viftande kattsvans. Chocken gick över snabbare än vad den kommit och adrenalinet var långt bort. Bibliotekarie kan nog vara fint. 180hp, typ... Borås kanske? Jag får se, ska tänka på det några dagar till och sedan bestämma mig för något. Vi får se.
Vad tycker ni? Kristoffer i ett blibliotek, hyschande åt folk som pratar för högt, bittert plockande bland böckerna som de aldirg lär sig ställa tillbaka ordentligt och ständigt klagande över hur utvecklingen går framåt? Jag tror det skulle sitta fint.

@ Ashii

Pennan ligger död på det nästan anteckningsblocket. Tre rader är nedskrivna, sedan tog det stopp. En grå anteckningsbok, en mobiltelefon, ett pennfack med extra stift, en bläckpenna och en lapp med mitt namn på japanska.
Med tre sidor planerade känns det som kreativiteten sakta börjar dö ut. Ytterligare en karaktär att redogöra för. En viktig roll som fattades, insåg jag. Nu har jag skrivit introt iallafall. Det känns bra. Nu har jag kommit igång. Nu ska bara resten skrivas också. Men först måste jag skriva fler rader, tre är inte nog. Tre räcker inte. Sen kan det vara hur magiskt det vill. Tre rader räcker inte.

En stund senare.
Snart en sida skriven. Idéerna attackerar helt plötsligt, jag är försvarslös. Pennan krafsar ner ord utan grammatiskt tvång, utan litterära kvalitéer. Motsägelser, felformuleringar, överanvändningar av ord, meningar som egentligen inte betyder någonting. En historia börjar ta form. En historia över ett liv. Ett livsöde, en person, om än bara en påhittad sådan. Snart en sida. Det är bättre än tre rader, det räcker nästan.

Den kommande helgen

Då bär det av mot ytterligare en helg i Göteborg. Staden där... Eh... Poseidon... står och... eh... hänger...
Och vad ska det göras där, frågar ni er själva. Ack, lugna era vilda tankar. Jag ska berätta.
Det kommer att målas, det kommer att spelas, det kommer att drickas, det kommer att rullas tärningar. Och det kommer att skrivas i den grå lilla anteckningsboken.Tidningar kommer läsas, böcker likaså. Det kommer lyssnas på musik, fast inte på bussen... Samtal kommer inträffa, ord kommer yttras, tankar kommer närvara!
Det kommer helt enkelt bli en toppenhelg!

Snön låg i drivor... Ja, fy fan.

Kapitel 1

Jag har börjat hänga på en site som heter kapitel 1, det är ett community för författarliknande typer. "Kapitel 1 är en sajt för författare och bokälskare." som de själva skriver. Där kommer mina noveller och annat skräp hamna i fortsättningen, fritt fram för att kommentera och ranka. Har precis lagt upp min första novell, Glaskupan, där. Och jag håller nu på att arbeta med ytterligare en. Bara så ni vet, liksom. Spread the word!

http://www.kapitel1.se/kristoffer-karlsson/glaskupan

Ett parkbesök

Solen speglades i den lilla dammens klara vatten. Tre skator bråkade om en brödbit en liten flicka spottade ut när hon gick hand i hand med sin mamma förbi bänken jag satt på. Flickan var iklädd en blommig klänning som gick henne strax ovan knäna. Mamman hade ett par bruna shorts, ett vitt linne och en träfärgad stråhatt. Hennes glasögon var av DKNY, hennes väska Bozzini. Det blonda håret var noggrant instoppat under hatten, men en del av det hade ändå lyckats ta sig ut och följde nu fritt vindens nycker.
Min blick föll mot bokens slitna sidor. Jag hade läst den många gånger nu, och vissa av sidorna började lossna från bindningen. Inte för att det gjorde något, jag hade en likadan till hemma. Min mun rörde sig lätt när jag tyst formade orden jag läste. Jag kunde dem utantill, jag behövde egentligen inte ha den fysiska boken framför mig. Men jag kände en trygghet i den, en trygghet jag inte kunde finna någon annanstans.
Det var varmt ute och jag ångrade att jag inte hade tagit T-shirt. Den tunna långärmade tröjan jag hade klibbade fast mot huden och jag kände att jag luktade svagt av svett. Jag höll boken i högerhanden och snurrade ringen jag hade på vänster pekfinger med vänsterhandens tumme. Det var en ovana jag dragit på mig på senare tid.
Kvinnan och flickan gick bort mot dammen. Det var uppenbart att kvinnan i stråhatten var stressad. Hon nästan drog med sig den lilla flickan som kämpade mot så gott hon kunde. Hon ville inte gå, hon ville leka med fåglarna. Kvinnan drog henne med sig utan nåd, och när de nådde dammen satte hon sig ned på marken. Flickan satte sig tjurande med ryggen mot henne och fortsatte kasta brödbitar mot fåglarna. Det var en baguette med skinka, ost och gurka. Den såg aningen gammal ut. De måste ha köpt den i den lilla affären på andra sidan parken, de brukade inte ha särskilt bra varor, om än billiga.
Varför jag blivit så besatt av boken visste jag inte. Det var som om den talade direkt till mig, som om den var skriven bara för mig. Jag höll inte räkningen på hur många gånger jag läst den, tagit tid med varje ord och försökt tyda dess innebörd. Det var min bibel, nej, det var mer än så. Det var min gud.
Kvinnan hade tagit av sig hatten. Det långa håret hängde ner över hennes axlar och gav ett oerhört sensuellt intryck, som hämtat ur någon billig reklam för schampo. Hon måste varit upp emot 35 år, men verkade inte mycket äldre än 25. Det var något jag inte kunde sätta fingret på, något som inte riktigt stämde. Som om hon bara var en inbillning. Ytterligare ett av mina huvudspöken.
Det hade ingenting med författaren att göra. Jag hade försökt läsa alla hans andra böcker också, men det var med möda jag lyckats ta mig genom dem. Nej, det här var något annat. Det här var något speciellt. Det var jag som var en produkt av boken, den styrde mitt liv. Som om hela min existens berodde på den. Det var ingen idé att grubbla, jag skulle hitta svaret, det var jag säker på. Någon gång. Tills dess skulle jag fortsätta läsa. Svarte måste finnas där, bland orden.

Ny header

Jahaja, vad trevligt. Då har man en ny header. Det ser fint ut, tycker jag. Jag vill tacka folk. Tess, du blir tackad, utan dig hade jag aldrig kommit på denna idén, kanske för att det helt enkelt var du som gav den till mig. Sedan vill jag inte tacka några andra. Så det så.

Idag har jag och far betalat tyda.se, 99 riksdaler, för att de har bestämt sig att man bara får göra 30 översättningar per vecka om man inte betalar. Lite elakt tycker jag, men jag är ju beroende av skiten! Och 99 spänn för ett år är ju inte så farligt för nätets bästa ordbok mellan svenska och engelska, eller hur? Speciellt inte när farsan betalar.

Ingen rubrik

Jag vet inte om jag meddelat det här än, men jag har installerat en korktavla på rummet. Det tog inte lång tid innan den var besökt av massa rosa post-itlappar, precis som det ska vara.
Nytt för idag är att jag nu lärt mig Wonderwall (igen) och Good Riddance. Tänkte sno en mik från Alx någon dag, kanske imorgon, och spela in dem. Bara för att.
Imorgon ska jag skriva hade jag tänkt. Helst massor. Men vi vet ju hur mina planer brukar gå.

Skrivande och tärningsrullande

Det har varit helg. Nu är det måndag. Jag ska berätta lite om min helg, för er.
Det värsta med att vara arbets... eh... sökande, är att alla dagar på sätt och vis flyter ihop. Jag är inte riktigt säker på vad som hände vissa dagar. Så istället för att gå igenom dag för dag vad jag har gjort kommer jag berätta lite om vad som hänt, utan någon egentlig ordning.

För det första, jag har kommit igång ordentligt med skrivandet av romanen. Jag fick ett ryck och började skriva på bussen ner till gbg. Det började med att jag kom på ett bra intro, och sen blev det ett och ett halvt handskrivet A4 till slut. Sedan skrev jag ned det, ändrade om, flyttade runt, klippte, klistrade, skrev om, skrev om, skrev om, la till, drog ifrån, skrev om, flyttade runt, kortade ner, skrev till, skrev om, hoppade i tiden, skrev fel, skrev om, skrev rätt på Mackes dator medan han var i skolan. Så nu har jag ungefär ett och ett halvt datorskrivet A4, och mer ska det bli imorgon. Sedan har jag en introduktion. Jag är så stolt.

Vi har spelat rollspel. Vi har spelat Noir med Macke, Lunkan och Josefin. Det var kul, det var givande. Det gick bra. Jag känner att jag har utvecklats som spelledare ganska mycket, både på impro och karaktärsgestaltning, även om jag fortfarande inte är särskilt bra på det riktigt än. Men det kommer, det kommer.
Idag spelade vi Coriolis, det var också kul. Även om jag var lite trött, som jag tyvärr brukar vara som spelare i rollspel, vet inte riktigt varför. Kanske borde köpa på mig lite energidryck eller så. Gillar inte att vara trött. Det är jobbigt.

Sen har jag.. eh... jag vet inte... Tror inte jag gjort så mycket mer, inte varit helg så länge. Eller snarare, inte varit så aktiv den här helgen. Imorgon, tisdag, ska jag hem till ön igen. Då ska vi gymma, jag och Mackan, det kan behövas känner jag. Sedan ska vi börja med inspelningen för Tigerhype. Folk vill tydligen att jag ska börja med att lägga gitarr. Men det vill jag inte, det är så djävla omständigt, för jag kommer ju få lägga allt igen sen, efter att G-son lagt trummor. Det orkar jag inte. Det vill jag inte.

Over and out!

Telefonsamtal

"Hej, det är Jesper."
"Nej, men tja! Hur står det till?"
"Eh... Jo, det är fint. Hur är det själv?"
"Jo fan, det är hur bra som helst."
"Ja men vad bra."
"Eller hur?"
"Ursäkta att jag frågar, men vem är du?"
"Tomas."
"Tomas?"
"Tomas."
"Jag känner ingen Tomas."
"Och jag känner ingen Jasper."
"Jesper."
"Jesper. Kände bara för att snacka lite."
"Jahaja."
"Ja, visst är det trevligt, att bara få prata lite. Så, säg mig. Är det något speciellt du skulle vilja berätta om?"
"Alltså... Jag vet inte om jag har tid med det här, det är så att ja-"
"Inte vara blyg nu. Du kan prata med mig."
"..."
*klick*

Kreativitetens näste

TVn spelar Discovery, ljudlöst. Något program om ytspänningar och såpbubblor. Framför mig ligger ett anteckningsblock, och till höger sitter Anders och tecknar. På blocket finns ett manus till en ny serie. En till. Vi får aldrig nog. Mobilen är avstängd, det är lättast så. Kreativiteten flödar, och musiken går mellan Blur, Guns n Roses och Beatles. Idéer kastas fram och tillbaka. Pennor, linjaler, anteckningsblock, utrivna papper och skisser. Värmen ligger tungt och det är kvavt, men det är lättignorerat. Vid det lilla bordet vid TVn står en kopp med nu kallt kaffe och några papper efter uppätna bullar.
"And in my hour of darkness she is standing right in front of me,
speaking words of wisdom, let it be."

Spellusten tillbaka

Ett tungt regn faller över skogen. Mörkret ligger likt ett täcke över träden och skuggorna spelar spratt med både syn och hörsel. Den lilla gruppen rör sig långsamt mellan träden, de är oroliga. Var de än vänder sig känns det som om de är iakttagna.
När de minst anar det rusar en hord jättespindlar fram mot dem, första magin skjuts från en kvinnas händer, två pilar avlossas och sedan är striden i full gång.

Jag spelar Baldur's Gate, slåss mot jättespindlar öster om Larswood. Mina nerver är på helspänn hela tiden. Det är sjukt svårt det där.

På gång

Nu känner jag att bloggen helt plötsligt har blivit uppdaterad några gånger för mycket på alldeles för kort tid. Men det är inte mitt fel att jag fått tillbaka gnistan för att skriva. Jag kan inte hjälpa det. Idag har jag skrivit. Massor. Jag har skrivit lite på en ny novell, jag har skrivit om massa olika personer, jag har skrivit om ett styrelseskick, jag har skrivit om städer och så vidare. Arbetet med boken går helt enkelt framåt igen. Det känns bra, riktigt bra. Jag har hittat en korktavla, så nu ska jag köpa på mig post-its och börja gnata upp en kronologisk historia snart. Idéerna flödar för en gång skull. Det känns bra.

Städdags

Kablar rullas ihop, kläder bärs ned, väskor plockas ur, böcker ställs tillbaka i bokhyllan, papper slängs, spelhyllan sorteras. Gorillaz spelas genom högtalarna och luktljuset sprider vaniljdoft i rummet. Gitarrer och förstärkare bärs ut ur rummet, mattor viks ihop, papperskorgar töms, cd-skivor hamnar i rätt fodral, gamla busstidtabeller slängs. Gorillaz fortsätter spela, ljuset fortsätter sprida sin doft. Snart ska dammsugaren fram, allt ljud ska dränkas och kaoset kommer lägga sig i rummet. Tillfälligt, men likaså kaos. Ett kaos av ljud, ett kaos av intryck. Sedan kommer ordning återställas. Allt faller på plats, allt intar sin nya ställning. Om än tillfälligt. Ty om bara några få dagar kommer ingenting vara där det ska längre. Allt kommer åter igen finna nya platser och jag kommer än en gång bli tvingad till att städa.

Fåglar i svart

Svarta fåglar i det vita snöfallet. Det är en löjlig kontrast. Jag ligger i vardagsrummet. I soffan. Jag läser. Lutar huvudet mot en kudde och har en svart filt över mig. Det enda som hörs är klockans tickande, mina egna andetag och då och då det avlägsna ljudet av en bil som kör förbi. Jag återgår till boken och läser några sidor, innan jag än en gång tittar upp. Blicken letar sig ut genom fönstret och jag ser att en hackspett har letat sig fram till de svarta fåglarna. De bråkar om maten som hänger där ute. i små nätbollar. Snöfallet ökar och klockan under TVn byter 13:15 mot 13:16. Jag skruvar halsbandet mellan fingrarna och låter smycken falla ned för bröstet. Det är en ovana jag dragit på mig på senare tid. Något jag gör alldeles för mycket.

Tankarna vandrar bort mot vad jag har att göra under dagen. Tvättmaskinen, eldning, städa rummet, skriva på boken, läsa, göra mat, skala potatis, söka jobb. Listan kan göras lång, och det verkar som om tiden inte kommer räcka till. Att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med allt under en och samma dag. Sedan återgår jag till läsandet ytterligare en stund, vrider halsbandet mellan fingrarna och önskar att jag kunde sitta i soffan och läsa resten av dagen. Längre än så, resten av tiden. Det räcker så, jag är nöjd. Om än för en liten stund.

Morgon

På bordet ligger en att-göralapp. Den grusade mina planer för dagen ganska hårt. Jag fick helt plötsligt väldigt lite tid kvar känns det som. Lappen ligger på gårdagens Bohusläningen, och bredvid den ligger The wind-up bird chronicle. Jag plockar fram rostbröd, smör, gurka och leverpastej och tittar snabbt ut genom fönstret. Jag ser vita snöflingor sakta falla ner mot marken.
Nejnejnejnejnej.... Inte mer snö nu, jag orkar inte. Låt det bli varmt, låt det bli vår, låt oss överösas av pollen tills vi varken kan andas eller hålla ögonen öppna. Men snälla, inte mer snö...

Med datorn i knät.

Åter igen hörs datorns låga surrande. Låga snarkningar i rummet bredvid. Ett lugn som nästan kan beskrivas som tristess infinner sig och blicken glider tomt över det stökiga rummet. På datorstolen hänger kläder över ryggstödet, ett par militärbyxor. Bland kablarna på golvet finns att finna en liten förstärkare, en tom tvättkorg, några plastpåsar innehållande både rollspel, böcker och spel. Väckarklockan står på en hög av papper på nattduksbordet. Den är tyst. Det är en digital klocka. På väggen vid datorn hänger diverse foton. bland annat ett studentfoto från en gammal klasskamrat; några målningar av Amano Yoshitaka; två signerade bandbilder.

Det är första dagen hemma på länge, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har aldrig riktigt haft ett problem med att vara hemma innan. Men ju mer jag är borta, desto mer inser jag att jag trvis bättre där. Rummet är mörkt. Det är det alltid. Det spelar ingen roll om lamporna är tända eller inte. Det är som om mörket tränger bort ljuset. Ljuset har ingenting här att göra. Ljuset är bara en gäst, en gäst i ett hus där värden inte är intresserad av besök. Det är som om
mörkret vill säga, "Det här är mitt. Du hade din chans. Försvinn nu." Och ljuset försvinner, det har ingenting här att göra. Det har inte mörkret heller, för den delen. Men det bryr det sig inte om.

Med fötterna i sängen.

När jag var mindre spenderade jag flera timmar sittandes på golvet och byggde lego. Tiden flög fram och det blev aldrig riktigt tråkigt. När jag sedan ställde mig upp för att göra något annat märkte jag hur ryggen skrek av smärta, det var ingen nyttig ställning att sitta i, hukad på golvet.
Idag har jag målat Warhammer. Vi satt i över sex timmar vid ett lågt bort och målade. Det är mitt nya lego. Ryggen värker, nu som då. Och jag ångrar att jag inte tog fler pauser, men det är sådant man får ta ibland. Att måla är ju alltid kul.
Vi såg hela första säsongen Scrubs också. Från början till slut, med en matpaus. Det var lite småkul, serien blir helt klart bättre ju mer jag ser av den.

Nya spel. Två stycken. XIII till PS2 samt Gothic 3 till PC. XIII har jag testat i gbg och det var kul, det finns ett mutliplayerläge som mycket möjligt kan ha stor kapacitet till att vara roligt. Det får jag tvinga någon att testa någon gång. Även kampanjen ser ut att vara rolig. Dock verkar det vara ett mycket svårt spel. Men det är okej, spel är kul.
Gothic verkar skithäftigt, lite som Morrowind skulle jag tro. Och vi gillar Morrowind, eller hur?

Imorgon, onsdag, åker jag åter en gång hem från gbg. Det blir andra gången på två veckor jag är hemma. Men denna gång blir det mer än en dag, det blir två. Sedan ska jag ner igen. I söndags gjorde vi Noirkaraktärer till Macke och Lunkan, och på lördag ska vi göra en till Josefine. Sedan är det bara att lyckas hitta en tid då Isa kan också, så vi kan diskutera igenom rollspelsmöjligheter med henne också. Woho, kulturen sprids, FSF blir större, bättre, starkare.

Sen får vi se hur allt annat går. Kanske ska Fredrika köpa ett hus? Hon skulle behöva träffa en mäklare.

10:56

Vad ska man göra när man upptäcker att man är hungrigare efter frukosten än före?
(Obs! Jag överanvänder "man", ty detta kan gälla för alla med samma problem, det är en global fråga, som inte bara gäller mig)

Jag har sett klart första säsongen av Heroes, helt okej serie faktiskt. Höjs ofantligt av Nakamura Hiro, då det finns brutalt många urtråkiga karaktärer med i serien. Och ibland undrar jag vad sjutton Tim Kring tänkte på. Det känns lite smått ogenomtänkt imellanåt. Men over-all är det en fin liten serie. Med usla specialeffekter, men det kan vi se förbi.

Perioder

Jag är en periodsmänniska. Ibland läser jag jättemycket, hela dagarna i princip. Andra gånger skriver jag. Eller spelar TV-spel. Eller gitarr. När jag är i en period är den sysslan bland det enda jag gör. Och allt annat är sekundärt. De brukar inte hålla i sig särskilt länge, en vecka. Högst två. Sedan går jag vidare. Jag kan lämna en halvläst bok på skrivbordet för att inte öppna den igen på flera veckor. Spel jag spelat flera timmar om dagen blir liggande och halvfärdiga musikstycken och texter finns överallt likaså. Men till slut kommer jag tillbaka till de perioderna, det vet jag. Och då kommer jag åter en gång bli besatt av det jag sysslar med. För ett litet tag. Då kommer mina dagar gå åt till att spela TV-spel, eller till att läsa.

Men nu?
Som det ser ut nu vandrar mina tankar fritt. De fastnar ingenstans och jag kan inte komma ihåg vad jag tänkte för bara en liten stund sedan. Tiden rör sig både fort och långsamt och mitt grepp om den är dåligt. Mellanperioderna är de värsta, jag känner mig rastlös och vet inte riktigt vart jag har mig själv. Om ingenting håller igång mig sitter jag mest och stirrar på datorskärmen. Ibland utan att ha något program igång, inte ens msn eller internet, jag sitter och stirrar tomt på bakgrunden. Jag är mellan perioderna.

Och jag hatar det.

Fredrika på fest

Det unkna rummet luktar utspilld öl och svettiga människor. På datorn spelas blandad partymusik och det sitter folk med alkohol i händerna överallt - i soffor; på golv; stående längst väggarna och liggandes under bord. Allt eftersom kvällen går blir människorna med högljudda, musiken höjs ytterligare några steg och alkoholen bedövar ofelbart både balansen och hörseln.
I mitten av en grupp på golvet sitter en äldre dam och skrattar med en ljummen öl i handen.
Det grå håret är uppsatt i en knut i nacken och rynkorna vid ögonen är djupare än vanligt tack vare hennes högljudda skratt. De som sitter omkring henne ger henne roade blickar och pratar tyst sinsemellan, vilket Fredrika inte bryr sig om överhuvudtaget. De får säga vad de vill. Hon slår sig skrattande på knäna och bestämmer sig för att byta plats. Med en hård duns slår hon i golvet och gnider sin ömma rygg med handen. Tiden verkar sakta in och människornas prat och musiken blir en lågt mummel. Långsamt ställer hon ner ölburken och trycker fingrarna emot varandra. Hm, ingen känsel. Med tungan känner hon på tandköttet och längst baksidan av tänderna. Inget känsel där inte.
Runt Fredrika reser sig ungdomarna snabbt sig upp och skriker till när det ljumna ölet långsamt rinner längst golvet, blöter ned allt i dess väg och sprider sin lukt till allt det kommer åt. Under Fredrikas hand ligger den välta burken och hon stirrar oförstående på den. Varför blev det så nu då?