Med datorn i knät.

Åter igen hörs datorns låga surrande. Låga snarkningar i rummet bredvid. Ett lugn som nästan kan beskrivas som tristess infinner sig och blicken glider tomt över det stökiga rummet. På datorstolen hänger kläder över ryggstödet, ett par militärbyxor. Bland kablarna på golvet finns att finna en liten förstärkare, en tom tvättkorg, några plastpåsar innehållande både rollspel, böcker och spel. Väckarklockan står på en hög av papper på nattduksbordet. Den är tyst. Det är en digital klocka. På väggen vid datorn hänger diverse foton. bland annat ett studentfoto från en gammal klasskamrat; några målningar av Amano Yoshitaka; två signerade bandbilder.

Det är första dagen hemma på länge, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har aldrig riktigt haft ett problem med att vara hemma innan. Men ju mer jag är borta, desto mer inser jag att jag trvis bättre där. Rummet är mörkt. Det är det alltid. Det spelar ingen roll om lamporna är tända eller inte. Det är som om mörket tränger bort ljuset. Ljuset har ingenting här att göra. Ljuset är bara en gäst, en gäst i ett hus där värden inte är intresserad av besök. Det är som om
mörkret vill säga, "Det här är mitt. Du hade din chans. Försvinn nu." Och ljuset försvinner, det har ingenting här att göra. Det har inte mörkret heller, för den delen. Men det bryr det sig inte om.