Ett parkbesök

Solen speglades i den lilla dammens klara vatten. Tre skator bråkade om en brödbit en liten flicka spottade ut när hon gick hand i hand med sin mamma förbi bänken jag satt på. Flickan var iklädd en blommig klänning som gick henne strax ovan knäna. Mamman hade ett par bruna shorts, ett vitt linne och en träfärgad stråhatt. Hennes glasögon var av DKNY, hennes väska Bozzini. Det blonda håret var noggrant instoppat under hatten, men en del av det hade ändå lyckats ta sig ut och följde nu fritt vindens nycker.
Min blick föll mot bokens slitna sidor. Jag hade läst den många gånger nu, och vissa av sidorna började lossna från bindningen. Inte för att det gjorde något, jag hade en likadan till hemma. Min mun rörde sig lätt när jag tyst formade orden jag läste. Jag kunde dem utantill, jag behövde egentligen inte ha den fysiska boken framför mig. Men jag kände en trygghet i den, en trygghet jag inte kunde finna någon annanstans.
Det var varmt ute och jag ångrade att jag inte hade tagit T-shirt. Den tunna långärmade tröjan jag hade klibbade fast mot huden och jag kände att jag luktade svagt av svett. Jag höll boken i högerhanden och snurrade ringen jag hade på vänster pekfinger med vänsterhandens tumme. Det var en ovana jag dragit på mig på senare tid.
Kvinnan och flickan gick bort mot dammen. Det var uppenbart att kvinnan i stråhatten var stressad. Hon nästan drog med sig den lilla flickan som kämpade mot så gott hon kunde. Hon ville inte gå, hon ville leka med fåglarna. Kvinnan drog henne med sig utan nåd, och när de nådde dammen satte hon sig ned på marken. Flickan satte sig tjurande med ryggen mot henne och fortsatte kasta brödbitar mot fåglarna. Det var en baguette med skinka, ost och gurka. Den såg aningen gammal ut. De måste ha köpt den i den lilla affären på andra sidan parken, de brukade inte ha särskilt bra varor, om än billiga.
Varför jag blivit så besatt av boken visste jag inte. Det var som om den talade direkt till mig, som om den var skriven bara för mig. Jag höll inte räkningen på hur många gånger jag läst den, tagit tid med varje ord och försökt tyda dess innebörd. Det var min bibel, nej, det var mer än så. Det var min gud.
Kvinnan hade tagit av sig hatten. Det långa håret hängde ner över hennes axlar och gav ett oerhört sensuellt intryck, som hämtat ur någon billig reklam för schampo. Hon måste varit upp emot 35 år, men verkade inte mycket äldre än 25. Det var något jag inte kunde sätta fingret på, något som inte riktigt stämde. Som om hon bara var en inbillning. Ytterligare ett av mina huvudspöken.
Det hade ingenting med författaren att göra. Jag hade försökt läsa alla hans andra böcker också, men det var med möda jag lyckats ta mig genom dem. Nej, det här var något annat. Det här var något speciellt. Det var jag som var en produkt av boken, den styrde mitt liv. Som om hela min existens berodde på den. Det var ingen idé att grubbla, jag skulle hitta svaret, det var jag säker på. Någon gång. Tills dess skulle jag fortsätta läsa. Svarte måste finnas där, bland orden.