Svarta fåglar i det vita snöfallet. Det är en löjlig kontrast. Jag ligger i vardagsrummet. I soffan. Jag läser. Lutar huvudet mot en kudde och har en svart filt över mig. Det enda som hörs är klockans tickande, mina egna andetag och då och då det avlägsna ljudet av en bil som kör förbi. Jag återgår till boken och läser några sidor, innan jag än en gång tittar upp. Blicken letar sig ut genom fönstret och jag ser att en hackspett har letat sig fram till de svarta fåglarna. De bråkar om maten som hänger där ute. i små nätbollar. Snöfallet ökar och klockan under TVn byter 13:15 mot 13:16. Jag skruvar halsbandet mellan fingrarna och låter smycken falla ned för bröstet. Det är en ovana jag dragit på mig på senare tid. Något jag gör alldeles för mycket.
Tankarna vandrar bort mot vad jag har att göra under dagen. Tvättmaskinen, eldning, städa rummet, skriva på boken, läsa, göra mat, skala potatis, söka jobb. Listan kan göras lång, och det verkar som om tiden inte kommer räcka till. Att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med allt under en och samma dag. Sedan återgår jag till läsandet ytterligare en stund, vrider halsbandet mellan fingrarna och önskar att jag kunde sitta i soffan och läsa resten av dagen. Längre än så, resten av tiden. Det räcker så, jag är nöjd. Om än för en liten stund.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar