Ögonen och vattnet

Jag står på kanten. Vattnet nedanför gapar under mig, inväntar mig. Jag känner hur hjärtat slår snabbare, pulsen ökar och svetten bryter fram. En bit bort står mina kompisar, de hejar på mig och skriker.
"Men hoppa då, kom igen. Din djävla fegis!"
Jag sväljer hårt. Stirrar ner i vattnet och rycker till när jag ser ögonen vaksamt stirra upp mot mig. Solens sken ger mig ingen värme längre, och jag kan inte längre höra mina kompisars bitska kommentarer. Det är bara jag och ögonen nu. Det finns inget annat. Vattnet stiger och breder ut sig. Jag står på en liten stenplätt ensam i havet nu. Och var jag än tittar stirrar ögonen tillbaka. Darrande sätter jag mig ner och lägger armarna runt huvudet. Det är bara inbillning, det är inte på riktigt.