Häxan Fredrika har otur

En ensam lampa dinglar över bordet och sprider ett kallt ljussken i rummet. Vid spisen står en kaffekokare och puttrar och där det vanligtvis står en snöskyffel är det nu tomt. När dörren öppnas dras det in en stor vindpust med vit, slaskig snö tillsammans med en gammal dam. Hon hostar och tar av sig sin grönbruna mössa, och innan hon hänger av sig kappan går hon bort till kaffet och kollar så det inte kokat sönder. Igen.
"Jag vet hur man kokar kaffe, det har aldrig kokat sönder" muttrar hon tyst för sig själv. [Det har det visst det. förf anm.] Sedan tar hon av sig både kappan och de stora kängorna, innan hon kommer på att skyffeln fortfarande står där ute. "Förbannade skribent!" [Såja, inte vara sån nu. förf tillrättavisar.] Hon tar på sig sina kläder igen och går ut i snöovädret än en gång.

När hon kommer in en liten stund senare känner hon att det luktar bränt. Med två stora kliv är hon borta vid kaffebryggaren och lyfter bort den från plattan. Hon svär högljutt.
"Varför gör du så här mot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna din vrede? Hade jag kunnat bestämma över mina egna handlingar skulle det här aldrig hänt!" [Sluta klaga nu, du vet att jag inte gör det här för att vara elak. förf suckar.] "Nejdå, verkligen inte. Det märks ju." Sarkasmen skulle få mjölk att surna, om det bara funnits någon i närheten. [Läsarna kanske vill ha lite misär? De kanske vill ha en snyfthistoria? förf påpekar] "Men varför jag?!"